När man var liten föll man jämt, men nu ska det va så jävla svårt

      Kvällen slutar med att jag går ensam hem i regnet.   Så full av hat till en kärlek som växer sig starkare än ett okrossbart hjärta.  Jag minns allt som igår, skratten och allt det naiva inför en framtid som vi bara kunde drömma om.  Dagarna gick och nya anlände.  Men det blev aldrig som vi tänkt oss, det blev aldrig samma sak.    Blir det någonsins samma sak?    Och jag kommer ihåg hur vi längtade och snackade om hur skönt det skulle bli att komma ifrån skiten.  Skaffa ett nytt liv någon annanstans.  Och vi snackade om framtiden som om den vore vår enda utväg,   en slags befrielse som vilade i tiden som skulle komma.  Men det blev aldrig så.    Nu står jag fast i sekunder som ändå inte räknas.  Dyngsur öppnar jag dörren och kliver in.  Känner mig naken fast jag är fullt påklädd.  Sätter krokben för mig själv och tappar hjärtat på golvet.   Syr ihop alla de bitar som jag tappert givit bort till personer, men som jag bett att få tillbaks igen.  Som att andas under täcket när man redan förbrukat varje ynka del utav syret som en gång existerade.   Tappar andan och skriker i kudden.  Slår knogen i väggen men känner ingenting.  Jag känner ingenting.    Kommer jag någonsin att känna någonting igen?