milky way

Jag drömmer om dig igenSå ofta att jag skämsBorde inteha mina tankar därHade de därändåJag grät i lördagsDet var en befrielseJag vet inte vad jag sörjdekunde ännu inte sättafingret på just vad det varKanske var detkärlekenKanske var detdesperationenKanske var det barasorgenKanske hörde de alla ihopKanske var det så det kändesatt älskaI alla fall någonsom inte älskade en tillbakaJag lutar huvudet bakåtoch ser alla stjärnorlysa upp hela himlen som små prickarVi la oss på ryggprecis härSom om vi kapituleradeframför universumDu pratade om milky wayoch hur den kom fram först närallt annat var mörktJag trodde du vardenDet trodde jag verkligenJag vet det nuatt du aldrig var detEn del av migskulle alltid sörja det ändåVetskapen omatt vi aldrig riktigtgjorde varandra lyckligaäven om vi villeDet var den värsta känslanatt inte riktigt vetaom du ens villeFör jag villeÅh gud vad jag ville!Men jag kunde inteInte han hellerKanske var det så svårtatt släppa just för attjag inte visste vad det varjag sörjdeVar det digVar det migvar det mig i digEtt oss som aldrig händeändå hade jag det så nära hjärtatändå minns jag det så tydligtDu kollade på milky way som om det var det mest otroliga du settoch jag kollade på digBeundrade dig i tystnadför tänk om jag förlorade digom jag sa att jag var kärDen känslan var den värstaAlla fina känslorblev plötsligt fulaStolthetenblev skammenoch jag tystnademed denJag sörjer att jag troddeså högt om digSå högt om ossKänner skam över attjag inte var kapabel till att lämnaMen så oerhört stoltöver att ha älskat så stortatt man nästan svämmar överAlla texter i mitt huvudOrd som aldrig fick komma utJag älskade dig på avståndSå rädd för vad som skulle händaifall jag sa att jag älskade digSom den där gångenjag tog mod till migoch sa det ändåDu svarade inteJag väntadeSkammenSkuldenHur kunde jagvilja ha någons kärlekså mycketatt jag väntadeJag tror det var det jag sörjdeDelen av mig själv som jag förloradeDu tog den med digDet är ingens felDet är bara så det blirNaivitetenAllt det godhjärtadeHoppetoch barndomshistoriernaom att hitta den där stora kärlekenOm hur allting skulle ordna sig dåSå jag lutar huvudet bakåtStirrar upp mot milky wayLetar efter planeter och stjärnfallPå en madrass framför brasansa du att det kändes som första gångenDu gav mig alltid så många komplimangerefter att du fått komma i migEfter att jag lät digkomma i migSen åkte du hemoch jag väntade tills nästa gångdu skulle ringaIngen människa med självrespekteller självkärlekskulle någonsin ha gjort de valensom jag gjordenär jag älskade digMen kanske tänkte jagatt din kärlek räckte åt mig medKanske så skulle jagoch bara jag, med alla brister och fel,en dag bli tillräckligOch då skulle du vilja ha migSmå, små bitarav mig som fastnade i digJag satte mitt hopp till vår kärleksom en alkis älskar flaskanSom månen älskar solensom jag älskade digAllt det som händehandlade om migIngen annanDet var min lärdomMin absolut sista läxainnan jag kunde lära migoch gå vidareFör det är jag tacksamty det har lett migdit jag är idagExakt där jag ska varaJag älskar hejdlöst och kraftfulltLikt en orkan eller tsunamiJag ber inte om ursäkt längreInte väntar jag hellerJag är där jag skulle varaJag var där jag skulle hamnaMen ändåsorgenden väller över migoch får mig att känna migensammast i hela världenLutar huvudet bakåtoch går igenomi mitt huvudallt du berättadeom milky wayMan såg den förstnär allt annat var mörkt//Jag vill aldrig älska dig igenMen jag vet inte hur man slutarKanske var även kärlekprecis som sorgenDen skulle aldrig riktigtgå över eller läkaKanske lärde man sig baraleva med denJag försöker tänka såatt sorgen är den del av den jag behöver varaUtan den hade jag aldrig hamnat härUtan den hade jag aldrig kunnat se mig självSå istället för att förneka denså låter jag mig kännaallt som jag behöverJag gråter vid busshållsplatsenSen gråter jag på fiket så tårarna spills i kaffetJag gråter längst med Drottninggatan längst med alla butikerJag gråter på ängen utanför HagaJag gråter mitt hjärta ituför alla gångerjag skämts överatt vara kärDet var någotsom suttit så djupt i migså längeMen skammen var inte min att bäraDet var inte från migden komIbland hade man kärlek att geIbland ville folk inte ha kärlekenIbland kunde inte folk hellerkänna den kärlekenDet var ingens feldet vara bara så det funkadeMen när hjärtat aldrig får talaså skrivs det texter iställetKanske var det därförorden kom så lätt till mignär jag tänkte på digJag lutar huvudet bakåtoch låter mig omfamnas av stjärnorna i universumJag skulle aldrig vänta på att bli älskad igenJag sörjde den del av mig som troddeatt det var så kärlek skulle kännasDen gjorde ju så ont//Idag är jag nästan trettiooch det känns helt sjuktför ett suicidalt dampbarnsom knappt vågat troatt man skulle överleva efter 25Men jag är härän idagså är jag härAllting blevprecis så som det skulle bliAllting kännsså som jag längtat efter att få kännaSpeciellt när jag ser på honomHur lätt det är att älskanu för tidenOch hur gott kärlek gör en,inte tvärtomMen ocksåatt vi båda hadeså pinsamt mycket kärlekatt slösa på varandraKanske blev det ocksåen produkt av att vi båda var så törstiga på denVi tar den aldrig föregivetVi låter den aldrig försvinnaVi hyllar den och lyfter denoch vi låter varandra vetaexakt hur mycket kärlekvi hade till varandraDen var oändligVi är inne på vårt tredje år nuNär jag ser på honomså ser jag migHan var slutstationenmålet och belöningenMen det var jagsom tog mig ditDärför är jag tacksamför alla vägar som lett mig hitÄven de vägar som gjort ontoch de jag inte ens velat gåmen gick ändåJag var här nuDär jag skulle varaMen inom mig bär jag alltidnyfyllda 20-åriga Märtasom väntade på perrongenefter en kärlek som aldrig komDet var mig självsom jag väntade påJag var min egen månetillika min egen solDet var jagsom gjorde mig helDet var mig självsom jag hade väntat på