men jag klarar mig nog

    Mamma håller upp mitt hår i en hästsvans samtidigt som hon fångar upp de hårslingor som faller lätt över mitt bleka ansikte. Viskar att det kommer bli bra samtidigt som jag spyr i toaletten och gråter av förtvivlan. Följer mig till sängen och bäddar om mig så som hon alltid brukade göra när jag var liten. Hon sjunger tyst, tänk så skör kärleken kan vara... Vaggvisorna som varsamt formas i vackra toner får mig att somna utav utmattning. Jag ljög när jag sa att jag pluggade, har inte gjort ett skit. Jag ljög när jag sa att allt var bra, har inte rest mig ur sängen på hela dagen. Jag ljög när jag sa att jag hade ätit, tog en tugga och sen 2 fingrar i halsen för att spy upp illamåendet. Om jag bara var perfekt så hade allt varit mycket bättre. Men nu är jag inte det. Jag är inte perfekt mamma.     Jag var nog aldrig perfekt.