Konsten att släppa taget om något som aldrig var mitt.

  Och vad dom än sa och hur mycket dom än lärde mig,  så blev jag aldrig som dom.  Minns att jag kunde vara i centrum, för några få minuter,  men det gav mig ingenting.  För oavsett om jag var bland tusen människor,  eller ensam, instängd och issolerad i ett rum med låsta dörrar,  så kände jag ingen skillnad.   Jag kunde skriva mvg på ett prov och klampade ner så jävla hårt på mig själv,  för att det inte var tillräckligt.   Och du sa att vi aldrig skulle sluta existera.  Men jag tänker inte på dig längre, så mycket som jag tänkte på dig innan.  För jag är en sådan person som alltid stänger ute allting som vill komma nära inpå.  Och när dom ändå lyckats riva alla murar och tagit sig förbi alla hinder,  kan jag inte avstå från att älska dom.  Och jag hatar det.    Delar.  Som jag vet att jag har, men inte ser.   Dom finns i mig, men jag kan inte hålla om dom längre.  Jag måste släppa taget om något som aldrig var menat till att bli något bra från en början.   Och jag hatar det.