KONSTEN ATT INTE LÄGGA HANDEN PÅ EN BOMB

Kära mormorjag la handen på en bomb idagAlla skrek duckaoch innan jag visste ordet avså hade jag lagt min hand på denVad var det i migsom alltid lyckades få mig atthamna härvilken del av migvar fortfarande inte redoför att levaHur stor var sorgenom jag inte ens lyckadeskomma i kontakt med denHur skulle jag dåkunna sitta med denför att låta den gå överDen kom ju aldrigÄndå visste jag attden var härJag kunde bara aldrigta på denSå jag lägger handen på bombenDet var inte mitt bästa dragOch medan alla duckar rädda för att döså kände jag mig för en gångs skulllevandeMormor läk migVad än som är sönderJag vet inte ens själv längreTa det jag bär påtvinga mig känna detså jag en gång för allakan lägga det bakom migSäg till sorgenatt ta migJag var redo att dö för att kunnaleva