Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

        Som att stå i regnet och inte bli blöt.  Eller stirra på klockan i hopp om att bättre tider kommer infalla någon gång i framtiden.   Den patetiska känslan man får utav sig själv   när man breder ut sig över sängen så att det inte ska kännas lika ensamt.  Eller när någon som en gång betydde allt, vänder bort huvudet när du ska säga hej.   När man vet att det man gör är fel, men fortsätter ändå.  Eller när F:et på provet smetas ut av tårar som man försöker dölja i hopp om att folk inte ska bry sig.    När man intalar sig själv att det är bäst såhär.   Som att försöka släcka elden genom att kväva den med handen,   men du håller för länge och resultatet blir att du bränner dig.  När du reser dig under en lektion och byter plats,   för klasskompisen bredvid verkar finna stort nöje i att se på dina ärriga armar.   När man ställer sig naken framför spegeln och tänker för sig själv  "Så jävla patetiskt."    Som att drunkna i ett hav när du aldrig fick lära dig hur man överlevde.   Som att försöka andas i 2 timmar.  Du vet att du borde varit död nu, men lever iallafall.   Är det inte jävligt patetiskt efter allt?