Ge mig inte skulden för att jag skrattar, för att jag vågar.

Och vi dansar.  Glömmer all skit bara för ikv.  Visst är det rätt skönt ändå, att bara vara den du kan vara.  Inte behöva bli misshandlad utav ord om hur du borde vara,   eller vad du borde gjort.  För vännen min, jag kan inte vara någon mer än vad jag är.    Lever livet på dansgolvet, en gammal vän från nyår frågar om jag är singel och jag skakar stolt på huvudet.  Och så blir allt grått, rökmaskinen röjer din syn och kvar blir ingenting.  Förutom en killes händer som letar sig neråt, du ser ingenting, försöker ta dig loss, och när du väl öppnar ögonen,  så är det bara du kvar.     Och i bilen hem sjunger vi allsång, hon, jag och han.  Bästa vänner för alltid.   Och vi viskar till varandra för att inte verka fulla.   Men älskling du misslyckas ganska stort.  Och jag skrattar.  För det här är vad jag vill ha.  Det här är vad jag älskar.  Livet.    Bara du låter mig leva, för det jag gör, gör jag för jag vill.  Inte för att det står i "Hur man blir vuxen på bästa sätt" boken.  För den har aldrig gillat mig. Och jag har aldrig gillat den.    Jag tycker synd om dom som inte vågar leva.  För dom går miste om den kärlek som håller oss vid liv.  Dom går miste om att se det vackra i allt det fula.  Så ge mig inte skulden för att jag vågar.  För att våga är ingen skam.    "Fan vad bra han som spelar är!"  "Jag vet, det är min bror."