ge mig en flaska vitt så blir nog allt bra sen

    Hela hjärtat krampar och det bara känns som om jag går och vänta på att taket ska falla ner.  För mitt tak ikväll är stjärnonrna, dom faller en för sig.   Räknar dom på fingrarna och tillslut finns det inga fingrar kvar att räkna på.  Då blir det hjärtslag som håller räkningen på allt som faller, däribland jag.  Väntar på att träffa marken, för just nu känner jag ingenting.  Som att falla tusen meter, när du stött mot luft tillräckligt länge, vänjer du dig.   Det finns inget straff för ingen människa förtjänar någonting.    Kärlek är bara ord, bokstäver som någon satte på en känsla som gjorde en varm när allt annat var kallt.  Mamma säger att känslan är något fint, sällsynt fast det finns överallt.  Hon säger att det varar i en evighet även om man kan kan förneka det i månader.  Men om för alltid redan börjat har jag redan förlorat halva slaget   i det krig som jag kämpar för att vinna varje dag.  Så med vapen och sköld går jag ut i natten fast jag inte är någon soldat.    Låter månen göra sitt och kylan döda mig, steg för steg.  Och trots att du inte är här, trots att jag är alldels ensam så kan jag höra dina hjärtslag.  För ditt hjärta finns i mig och det slår som ett.  Så om du skulle höra mina slag sluta slå någon gång kväll i oktoberg,  låt mig då veta.  För jag kommer inte märka det själv.