Fulla för kärlekens skull

  Ibland i svarta stunder börjar vi famla efter något att hålla fast vid.  Och ju mer vi letar, desto mindre hittar vi.  Och när vi väl finner något, så duger det inte.  Aldrig tillräckligt för att uppfylla kraven för våran äckliga stolthet.    Så vi lever med förtvivlan, alltid missnöjda med något.  Krålar med beundrar, efter något som aldrig kan bli vårt.  Strävar efter friheten, men finner ingen väg ut.  Reser sig tappert efter alla de fall vi gjort.  Visa dig aldrig svag.    Stolta rustar vi upp för ett krig som redan är förlorat.  Vi trodde vi kunde fixa hålen i våra hjärtan om vi fyllde det med något annat.  Vodka blir till guld en ensam kväll som denna.  Jag låter den fylla ut ångesten till bredden och snart är den dränkt den med.  Tills giftet försvinner ut ur kroppen i form av tårar...  Onsynliga fyllon som ville vara starka.   Men se hur det gick.  Vi visade oss svaga.     Så älskling.  Kan vi skratta utan att gråta sedan?  Hur kan vi vara lyckliga utan att det finns någon hake där efter?  Vi säger att kärleken varar för evigt.  Varför ber vi då en bön om att den ska stanna tills imon?      Blir vi någonsin nyktra?