Förstör det fina slutet i en målad text med PIZZA.

    Och åter igen reser sig solen där bakom trädkronan, så orörd.  Precis som om den inte skulle ha märkt någonting.  Precis som om den skulle stått kvar på samma plats, fast marken vi står på viker sig inåt,  och planeten vi vandrar på snurrar tusen varv i sekunden.  Men ingen märker någon skillnad.     Det här är livet jag lever, uppsnärjd i det blå som Håkan skulle sagt.  Ibland får jag den känslan utav att jag bara måste ha, måste, måste, måste ha  Pizza.