Det är då man vaknar och inser att man bara vill sova.

    Och jag minns att vi sa, den där sista dagen då alla grät, att det skulle vara vi.  Bästa vänner som bara hade hoppet att förlita sig på i en värld där allt annat sviker med tiden.     Och jag klarar inte saknaden.   Jag pallar det inte.     Jag är trött på att snacka om dig som om du och jag var ett passerat kapitel.  För jag vill fortfarande tro att vi lever, när våra hjärtan slutade slå då vi släppte varandras händer.     Så jag säger till mig själv att jag måste gå vidare. Släppa taget.  Fingertopparna snuddade vid varandra och din böjda rygg var det sista jag såg.     För vi var stolta.  Vi våga tro att någon skulle våga ge oss en plats i denna sjuka värld.  I hopp om att någon övre kraft skulle se oss.  Eller höra våra patetiska böner.   Och ge oss lite styrka, när vi själva inte hade någon kvar.     För vi vågade tro och hoppas att det skulle komma bättre tider.   Och jag hoppas fortfarande.  Men slutade tro på det sen en tid tillbaks.