Då vill man skrika börja om och stanna kvar men vem hör en sådan sliten kommentar?

                För månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får och då går det som det går sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår fast inga toner kan förklara hur jag mår och det blev sent och det blev tyst    det va lugnt och tyst men knappast underbart för är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet nu var vi två men ensamheten gav sig på och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få och du såg det men du bad mig inte gå, men förstå och det vart en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar     en sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar    så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument och sagan fick det slut den skulle ha men det var sommar då och natten blev ju bra så det va vackert men det såg jag först idag