ALL WE CAN DO IS KEEP BREATHING

    För det är en sådan känsla då du vill skriva, men kan inte forma några ord.  När det gör så jävla ont, men du kan inte röra vid det så att andra kan förstå.  Det är en slags smärta som Panodil är maktlös mot.   En slags tomhet som sprider sig i hjärtats resonanslåda  och tillslut hör man ljuden av ingenting så jävla högt att man bara vill skrika.  Det är som att se bussen åka förbi på morgonen och du springer efter.  Men du missar den med två steg.  Det är en rädsla för att förstöra något vackert.  Och en stolthet för att intala sig själv att det aldrig var ens egna fel.  Men jag har inget kvar.    Vad fan har jag kvar?     Vi kan dö på natten när ingen ser.  Bli tröstade som små barn i mammas famn samtidigt som hon baddar pannan med en fuktig trasa.  Vi kan skrika och klandra som maktlösa politiker när ingen lyssnar.   Vi kan hålla för ögonen och låtsas att vi inte finns.  Vi kan leka kurra gömma och vänta på att någon ska hitta oss.  Vi kan ta en överdos och säga "aldrig igen"   Dagen efter mår man lika kasst.     Och där står du med sönderknullad oskuld och spritsmak i munnen,  som en bakfull idiot ser du vem du blivit   och en våg utav misslyckandes hälsar dig godmorgon.