ÄRREN PÅ ARMRNA OCH FJÄRILARNA I MAGEN

I en hel livstidhade jag skrikit på Violaatt hon älskade för stortAtt hon var för kärEn dag slutade honNumera skriker jag på henneför att hon inte vågarälska störrebli kär igenOch jag undrarvarför honinte lyssnarDet var jagsom hade sönder henneDet var jagHon räckte aldrig tillVad hon än gjordeså var det felvad hon än kändeså var det antingen för mycketeller alldeles för liteDet spelade ingen rollDet var jagsom lät henneta livet av sigDet var jagsom vände ryggen tillDet var jagsom inte orkadeha med henne att göraDet var jagsom inte förstodatt hon var en del av migOch varje gångjag skadade henneså skadade jag mig medNär allting gör ontkan man inte alltid urskiljavart smärtan kommer från