De minst prioriterade

I torsdags hände någonting som inte hänt på flera år, inte för att jag själv inte har velat tidigare utan för att det inte har fungerat av olika anledningar. Jag sa till min man att jag gärna ville börja träna på gym igen, det var något jag gjorde regelbundet en tid innan jag blev gravid och som alla vet vid det här laget mår man så mycket bättre av att få röra på sig lite extra. Så jag frågade om han hade lust att följa med mig eftersom jag behöver lite hjälp på gymmet med att anpassa maskinerna osv. Det hade han inga problem med så det blev en prova-på-vecka för min del innan jag köper kort vilket kommer göras denna vecka när provperioden är slut. För när jag väl var där kände jag hur mycket jag hade saknat att träna. Det som gör mig lite orolig är hur vi ska få ihop det för att det ska fungera i vardagen. För mig är det inte riktigt att "prioritera rätt" som gäller eftersom jag är beroende av att någon har möjlighet att följa med mig. Jag vet att min man ställer upp när han kan men han har ju ett heltidsjobb och utöver det blir det såklart ibland att han har annat planerat. Tanken var att jag skulle försöka få antingen assistans eller kontaktperson för detta ändamål men assistans vet ni sedan tidigare att jag fick ett tydlig avslag på. Enligt dem så tillhör jag inte längre LSS och mitt hjälpbehov uppgår inte till de timmar som krävs (men tro mig, det gör det!). Därför var min andra tanke då kontaktperson men där fick jag till svar att en kontaktperson ska vara som en kompis, som man tex träffar på stan för en fika eller liknande. Inte att träna med. Jag vet om hur många som helst som tränar med sina kompisar så det argumentet gjorde mig så förbannad. Just nu med tanke på min depression så finns inte orken till att kriga vidare och det är ju det våra kära myndigheter och politiker vill. Att.vi inte ska sätta oss på tvären utan rätta oss efter deras regler som är helt uppåt väggarna. En dag kommer orken tillbaka men tills dess får jag försöka lösa det här på egen hand så gott det går. Men är det något som gör mig förbannad så är det att jag inte ska få bestämma själv över mitt eget liv, det ska andra göra åt mig som inte har en aning om hur det ser ut eftersom det enda de gör är att sitta på sina kontor och läsa sina lagar och paragrafer. Jag blir alltmer rädd för varje dag eftersom jag ser åt vilken riktning samhället går, speciellt då för våran del som tillhör de minst prioriterade. Jag är glad att jag tog mig till gymmet och fixade ett träningskort och ingen ska få stoppa mig från att leva det liv jag vill leva. Resten får lösa sig under tidens gång.    Tack för att du läste! ? Glöm inte att trycka på hjärtat under inlägget och följa mig på Instagram och Facebook där ni får följa min vardag när jag inte skriver på bloggen.