Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. I alla fall inte på ett bra tag. När jag var tillsammans med Linus hade jag alltid någon att prata med, någon att berätta hur jag kände, mådde och vad jag tänkte på. Nu när det inte är vi längre märker jag hur få vänner jag faktiskt har. Det är klart att jag har mina bekanta som jag ser någon gång ibland, men inte den där nära kompisen. Varje dag efter skolan hoppas jag på att mina klasskompisar ska hitta på något så att jag kan hänga med. Och varje gång det inte blir av eller det är dags att åka hem springer ångesten ikapp mig och skriker åt mig att jag är värdelös. Jag sitter hemma i min säng och kollar på en serie, tills den blir tråkig, då kollar jag Instagram flödet som inte uppdaterats sedan jag kollade det sist, och inga meddelanden har jag. Ni kanske tycker att jag är sorglig som inte ens försöker ta tag i det, “skriv till de då, sluta vänta på att de ska skriva till dig” men efter ett tag blir det ganska patetiskt. Jag vet att jag drar mig undan, förväntar mig att folk ska fråga och visa mig uppmärksamhet men ibland mår jag inte så bra. Det är inte så lätt att alltid känna sig dum när man skriver, tjatig om man frågar eller påträngande när man följer med, men hellre det än att vara ensam. Det är det värsta jag vet