Min första simning efter infarkten

Imorgon är det hela 3 år sedan älskade pappa lämnade oss oväntat en solig lördag pga hjärtfel. ❤️ Idag kändes det därför även helt rätt att efter 9 månaders uppehåll få lov och fortsätta med simning igen. Vilken spänning! Att simma. Vad vore det. Det var ett enormt stort steg att göra! Enormt! Under de tre första månaderna fick jag inte ens anstränga/jobba med armarna eller vara under vatten. Nu måste jag börja på med tanke på att min övredel av kroppen behöver börja få motion och rörelse. Jag preomenerar 7 dagar/vecka och fått upp motionen mer än någonsin. Men övredelen är ännu mycket i oanvändning, och det resulterar i spända muskler. Jag och mamma for iväg mot simhallen och det kändes så otroligt fint att få använda pappas sista födelsedagspresent till mig, ett armband med x antal gånger simning utan datum. Jag är mycket sparsam med bandet. Simhalls armbandet pappa menade ge i present till mig dagarna förrän han dog. Vi kom dit, och vad jag saknat stället och vattnet. Jag älskar vatten och får ett sådant lugn av vatten.Jag tog på mig en helt ny bikini, eftersom ibland kan även viktminskning ställa till probem:  Min vanliga bikiniöverdel ordagrant föll av mig!🤷🏼‍♀️🙈 Jag har gått ned så mycket i vikt, att övredelen inte hölls på.Jag fick i sista sekund ta en oanvänd tillfällig bikiniöverdel jag hittade 😁 Jag är både tacksam, lycklig, nöjd och ledsen över besöket.Lycklig och nöjd för att jag igen får bada. Få vistas i vatten.Tacksam över att vi kom oss iväg idag och över pappas armband.Nöjd över själva besöket.Och ledsen pga att jag nu inte idag iallafall klarar av att sitta i simhallsbastun. Som alltid varit min höjdpunkt i besöket. Det var för varmt för mig, just nu iallafall.Simningen gick bra, men känslan av att verkligen börja från noll även där nu. Jag, som alltid utan problem simmat 1000 meter varje gång, med paus efter 500 meter och bastubesök. Klarade knappt av 150 meters simning nu. Armarna blev som total spaghetti och jag behövde pausa. Jag konstaterade snabbt att detta blir en lång resa framåt. Jag får nu starta från noll. Osäker och med försiktiga simtag som en litin ankunge.Prova på, känna på. För simning är en av de allra bästa sakerna att göra en tid efter en infarkt. Men ingen kan garantera till hundra hur man klarar trycket och värmen-kölden under de första sekunderna man kommer i vattnet.Jag tog det mycket försiktigt, tog trappsteg för trappsteg och hade min mor efter mig som övervakare, samt då jag doppade mig i vattnet kollade jag på pappas armband jag hade på handleden och tänkte att han är nog med mig övervakar mig han också 😊❤️//Mojan