Vem ska jag tro på?

Ett band som sakta börjar brista. En vänskap som hållit ihop så länge, men långsamt börjar tina bort. Kanske har det skett förändringar, kanske har banden sträckts ut istället för att ta oss ihop. Utbytet känns oäkta, vilseledande och osäkert, det tar mer än vad det ger. Som om allt jag säger blir fel, allt jag gör uppfattas konstigt och någonstans där emellan sitter jag med vargtimma i flera dagar efteråt. I min rena sköra ensamhet sitter jag, vrider och vänder på saker jag har sagt, som verkade tas på fel sätt. Jag, tillsammans med det jag möttes av får mig att framstå som värdelös och elak. Det är som att vi har blivit okända, vi förstår inte varandra. Min säkerhet skapar en osäkerhet och det speglas i en känsla som man nästan kan ta på. En känsla av rent obehag, vad gör jag för fel? Det är som kokande vatten som snart, alldeles strax kommer koka över. Det känns som om att det osar ut en outtalad, undermedveten bitterhet oss emellan.Jag gråter, gråter och känner mig så lömsk, smutsig, besvärlig. Varför känns det så när allt jag bara försöker göra är att vara mig själv. Kanske är det jag som får ändra på mig för att passa in med ett gammalt liv som har passerat.