Till det overkliga som inte får hända

”Förevigt saknad, förevigt kvar i mina minnen”. Bästa Erik. Vem trodde att det skulle bli såhär? Chocken blir till tomhet som rinner över i hela kroppen. Livet blir verklighet. Allting innan blir till oviktiga ting som inte existerar. Allting tar slut.  Ändå fortsätter livet att tuffa på utanför fönstret, medan våra liv känns som en bubbla av sorg. Även om jag försöker kan jag inte greppa verkligheten. Jag tål inte att tänka, blickar ut över måndagens nya vecka och inser att livet måste fortsätta. Med alla minnen och den eviga kärleken kommer vi tillsammans klara av att gå vidare. Vi måste klara av det, för det finns ingenting som gör att livet blir bättre av att sluta leva och inte orka mer.  Jag försöker känna tacksamhet för allt jag fick, för alla råd, och alla skratt. Men jag känner bara så mycket vrede. Vrede, för att jag i allt i världen hade velat skratta med dig hundra tusen gånger om och aldrig sluta få dina råd.  Jag känner så mycket vrede över att livet är så orättvist och så skört.  Någon behövde en godhjärtad människa att rädda olyckliga liv med på en annan plats. Därför får jag och vi försöka acceptera och vara evigt tacksamma över allt vi hann skapa tillsammans. Vi får vara tacksamma över allt du visade var värt här i livet. Med de eviga minnena och den eviga kärleken kommer vi alla tillsammans så småningom lära oss att leva med saknaden och sorgen över min älskade kusin. Även om vi vill eller inte.  För Eriks skull ska vi tillsammans försöka leva vidare och så småningom omvandla all sorg till lycka.  Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö.Så orättvist, så oschysst och så overkligt.