När ångesten knackar på dörren

Döden och ångesten rullade in som en våg framför ögonen på mig inatt. Förbryllad över allt nytt som har varit blev jag påmind över hur kort livet är. Helt plötsligt kändes allt vi har kämpat för i lägisen och all glädje jag har känt som bortblåst när jag öppnade ögonen imorse. Allt var bara ångest.  Ibland hatar jag min ångest. Ibland tycker jag att den är helt okej. Idag hatar jag den. För idag är den så påtaglig och så jävla tydlig. Äckligt jävla tydlig.  Sånna här dagar känns det som att hjärtat skulle kunna ploppa ut om jag går upp ur sängen. När jag andas känns det som att någon har satt in en sil i halsen på mig för att automatiskt låta mig få svårare att andas. Innan jag kunde kontrollera andning och destruktiva tankar trodde jag att jag hade en osäkerhet på mig själv som aldrig skulle försvinna, jag trodde att det var något fel på mig och mina känslor, vilket ledde till många tårar och panikångest. Men nu har jag lärt mig att det bara är den där förbannande ångesten. Den lättar tillslut och successivt blir det bättre. Jag har lärt mig att den är en del av mig och utan ångest så hade jag inte varit jag och då hade ju livet varit allt för tråkigt. Jag vet ju att de här dagarna med oro och värdelöshet försvinner tillslut. Man måste bara lära sig att leva med ångest. Acceptera den och agera utifrån förutsättningarna som finns. Ibland de här dagarna kan det räcka med att ge någon en kram och säga idag är mitt liv inte så jävla lätt. Och tänka, Dont worry, det löser sig