Lyckans långa väg.

Saker har förändrats. Saker har förblivit likasinnade, lika som förut. Jag har alltid trott på att förändring är det som driver mig. Att mitt barnasinne till en impulsivitet och ett beroende av att vilja förändra för att bli starkare är det som faktiskt får mig att hitta styrka, hopp och glädje. Det har varit en uppförsbacke, så lång och faktiskt rätt orättvis. Eller ja, allt är ju relativt och det går ju alltid att se saker från olika perspektiv. Men jag kommer ofta tillbaka till, att de senaste fyra åren faktiskt har varit en livsutmaning. Jag har fått handskas med saker som väcker oro, jag har ropa på hjälp, jag har blivit traumatiserad och upplevt en sorg, så stor att jag trott att jag ska gå sönder. Kanske är det mitt sprudlande barnasinne som kommer fram och triggas av att hela tiden få utmanas. Kanske är det efter en tid där olycklighet varit större än glädje som jag inser hur mycket fint livet har. Ja, vad brukar man säga, efter regn kommer solsken, tider läker alla sår, vi brottas med vårt inre, jag är lyckligare nu. Och kanske är det så trotsallt, jag är ju faktiskt, lyckligare nu.