Jag vill vara som alla andra

Kommer jag aldrig kunna sätta ord på det jag känner? Finns det ord på känslor eller är det omöjligt att få ur känslorna som jag inte vill  känna ur kroppen? Kommer någon någonsin förstå hur jag menar med mina handlingar eller mitt agerande? Finns det någon där ute som kan berätta för mig hur jag tar mig igenom denna uppgivenhet och sveket från mig själv? Jag minns den gången jag för första gången inte kunde sätta ord på vad jag kände, det var bara ett tryck i bröstet och jag skrek rakt ut för att jag bara ville slänga ut det som kändes så tungt inombords. Ni vet när orden är slut och allt är uttjatat men man vet fortfarande inte vad man känner? Ja, exakt så känns det precis just nu.  "Jag vet inte". Får jag ur munnen. Det är allt, för jag kan inte sätta ord på det som är en tickade bomb i huvudet och i bröstet. Jag kan inte leva med den här tickande bomben i bröstet. Jag vill inte veta någonting men ändå vill jag veta allt. Jag vill veta vilket val som är bäst, om jag kommer ångra mig eller om det kommer bli bra.  Jag kokar inombords av dåligt tålamod och beslutångest över livet. Min beslutångest som bara gör det svårare. Varför varför varför slutar det alltid med att mina beslut blir till det sämre? Varför känner jag så mycket? Varför vet jag ingenting? Varför kan jag inte bara bestämma mig och vara nöjd över hur det blev?  Varför kan jag inte bara vara som alla andra och för en gångsskull vara nöjd över hur det blev och bara vara glad över det jag har nu? Nej. För jag vet ju ingenting. Tålamod Matilda, TÅLAMOD. Nu sluter jag ögonen och lyssnar på musik som på något sätt prickar rätt på känslorna, sedan stirrar jag upp i taket och tänker att jag kan inte vara ensam med att känna såhär. Tillslut blir det kanske bra. Tillslut kanske jag kommer kunna sätta ord på vad det var jag kände denna dag i december. En dag kanske jag inte är 23 år och så satans trött på min unga vuxna hjärna.  Jag beundrar er alla som alltid kan vara så trygga och inte ta så snabba beslut. Jag beundrar er föralltid. Men det är kanske det jag ska sluta med. Jag kanske ska börja beundra mig själv som faktiskt vågar ta vissa beslut och chansa ibland. Tillslut borde ju livet bli bra ändå. Jag hoppas med hela mitt hjärta att allt en dag bara kan klaffa och lösa sig, kanske kan jag då titta tillbaka och le över att det blev som det blev. För jag tror innerst inne att allt kommer bli bra.  Tillslut, med lite tålamod och ett leende på läpparna kommer allt att bli bra igen.