Ett splittrat år

2018. Jag delar in detta år i två halvår. Den första delen kan summeras med skratt glada miner och en otrolig lycka som jag någonstans hoppas att jag ska kunna gräva fram en vacker dag och se hur fin den tiden var. Det andra halvåret är de mest turbulenta, svartmålade månaderna som jag någonsin har upplevt. Jag har klättrat och klättrat men alltid trillat tillbaka i mardrömmar och blöta tårar. Ett svimanfall i köket som förändrade mitt liv och gjorde att jag förstod att mina handlingar hade blivit verklighet och den verkligheten blev inte som jag hade tänkt mig. Lagom efter sommaren skulle jag ta mig ur allt, jag skulle skapa mig ett eget hem och blanda allt med skratt och galenskaper på mina egna ben. Men det blir aldrig som man har tänkt sig. Den 16 augusti fick jag det oförklarliga, det obegripliga det ofattbara beskedet att min kusin hade ramlat ihop hemma. Hans hjärta hade slagit sitt sista slag. Jag skrek. Jag skrek bara rakt ut, skällde på mamma och sa att hon ljög. Min Erik. Min trygghet, min vuxenkompis min stora bonusbror. Bianca flög ut ur sovrummet och kramade mig länge. Sedan är det svart. Ett svart hål. Jag får fortfarande en kall kår i hela kroppen varje gång mamma ringer. Det värker i hela mig. Hela hösten har varit som ett inbördeskrig i huvudet där Erik har hälsat på mig på nätterna och sagt att allt kommer bli bra. "Han var som din mentor Matilda" "Han älskade dig så mycket". Ingen förstod mig som Erik. Ingen kunde ta fram det lugnet i mig som han gjorde. Det svåraste har nog varit att jag har fått handskas med allt själv, jag har inte haft någon att trösta mig mot. Ingen kärlek som kan krama om en och säga att allt kommer bli bra. Jag har fått ta mig igenom det på sätt och vis själv, alldeles själv. Det kom vänner och tröstade, mamma och pappa och Manfred och Linnea och utan er hade jag inte klarat den här hösten. När någon dör är det som att det blir ett tomrum som man ska försöka lappa ihop med alla fina minnen man har tillsammans med personen. Ibland är det ett sånt obehag över att han är borta. Och emellanåt kan jag faktiskt inte hantera de obehagliga känslorna. De som vet säger att det är sorgen som skapar tomrummet. Och det tar tydligen tid att hantera tomrummet och sorgen. Någonstans i allt detta måste man också ta tag i sig själv, man måste gå upp på morgonen. Man måste gå till jobbet, man måste skratta ibland och ha kul. Men det värsta är att allt annat känsloladdat blir också hundra resor värre och man saknar allt som har med trygghet att göra så mycket att man ibland tror att man ska gå sönder. Jag tänker på Erik varje dag. Varje timme. Han hann inte se min lägenhet, men han fixade så att jag kunde ta körkort, han löste mina många tonår och unga vuxna problem och han visade mig vad humor var. Hur livet än kommer bli inser man att tiden fortsätter gå och vakuumet och tomrummet finns kvar, men tillslut kommer man tackla allt. Glädjas åt alla minnen och våga önska sig en lycklig framtid. Tillsammans klarar vi allt. Jag och min familj. Det kan jag ta med mig. Det är något som i sorgens hätta bir tydligare än allt annat. Att tillsammans är vi starkare än allt annat. Förevigt saknad och förevigt i mitt hjärta gläds jag åt alla galenskaper och knäppa saker som vi alltid hittade på. Styrkan i mig kommer med Erik, genom hans ord och kloka meningar bygger jag vidare emot att nå ett lyckligt slut. Tillsammans med Erik på axeln ska jag skapa ett 2019 med trygghet och självinsikt. Tillsammans ska jag tuffa vidare och fortsätta bygga livet med minnen och det jag vill ha av livet: Trygghet, kärlek och humor.