Att passera med tiden.

Tidens epoker och livet som kommer tillbaka på fyra årstider. Ett frö som gror och blir stort, utvecklas till något helt annat men ändå samma. Sedan vissnar allt, dör, vattnas och blommas upp igen. Och så även jag. Jag blommar igen, som blommorna utanför mitt fönster. Allt var så visset, så dött inombords och jag trodde aldrig att något inom mig skulle blomma igen. Men det kom en storm, några regndroppar och en massa sol som levererade dans i mitt inre universum. Saker avslutades, det förflutna begravdes och den gamla dammiga känslan av något enkelt kom fram. Och sen kom du. Med ett hjärta av guld, med en trygg famn och ett bröst att luta huvudet mot. Alla rätt och inga fel. Vårt frö har bara börjat gro, det ska blomma upp till något stort, vackert och mäktigt. Som för varje årstid lär oss mer och tas väl hand om. Och sen ska jag älska dig tills döden skiljer oss åt. Och ännu lite till.