Älskade liv, varför måste döden överraska?

När någon dör i sin närhet är det som att livet sätts på paus. Det är så många processer som man måste gå igenom och någonstans går livet vidare i ett vakuum.  Helst vill jag gå och lägga mig, vakna upp och spola fram tiden. Få allt att bli som vanligt igen. Samtidigt som jag lika snabbt inser att det här är min verklighet och ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. När det blir ett plötsligt dödsfall för en ung människa som betydde så oerhört mycket för så oerhört många blir allt ännu svårare. På något sätt sörjer jag för alla. Min egen sorg blir till en chockartad process som sitter fast i kroppen. Jag känner mig konstig, otillräcklig och arg. I det tysta intet kommer jag på mig själv vara i ett annat liv. Drömmer konstiga drömmar om döden och allt vad det innebär. Överallt ser jag tecken på att allt måste vara en lögn, det här kan inte ha hänt, det kan inte vara sant. Det är omöjligt. Lika snabbt inser jag jo, det här är verklighet. Tårarna rinner och jag försöker glädjas åt alla minnen och allt vi faktiskt fick. Men det går inte, inte än. Istället skriker jag ut min ilska över att livet är så fruktansvärt jävla orättvist.