Det var dags...

... för att gå till frisören igen. "Vadå?" tänker ni, "vad är det att skriva om?". Jo förstår ni, det gör man inte om man absolut inte måste. Det är ungefär lika skräckinjagande och nervöst som att gå till tandläkarn när man var liten. Jag skulle dessutom jättegärna byta frisyr, men det är inget man ens kan tänka på här. Det är bara att visa hur mycket man vill att de ska klippa av och sen får man hålla tummarna för att man ser ok ut när man går därifrån.   Det finns typ två frisörsalonger i Shanghai som "kan" klippa västerländskt hår, alltså som är specialiserade på det. Men för klipp och färg där kostar typ 3000 RMB. Färg gör man förresten absolut inte här heller, så ni kan ju tänka er vilka utväxter vi alla har... haha!   Så har man inte råd att punga upp en bunt sedlar så får man ta ett lokalt kines-hak som inte kan engelska. Deras prissättning sätts efter frisörernas kompetens, "nybörjare" till "expert". Sist när jag klippte mig i Jinhua där vi bodde, fick jag betala 20 RMB. Ja 20 RMB!!!  Det är liksom ingenting?!   Idag när jag gick igenom spöregnet/haglet till en frisör så blev jag inte ens tillfrågad vilken kompetens/pris jag ville ha, så jag antog att de skulle säga det dyraste priset till mig, 188 RMB. Men icke, jag fick tydligen nybörjaren. En kille med blåa och rosa slingor i håret och grön dun-väst. Det var ingen klippning i världsklass men jag är nöjd och det gick på hela 58 RMB. Jag har alltså lagt ungefär 100 svenska kronor på frisörbesök under hela Kina-tiden. Ganska ok om jag får säga det själv.   En rolig grej bara (kanske har sagt det förut). Alla frisörer här är män. Alla. Kvinnorna får hållas med naglar och annat. Jag har verkligen inte sett en enda kvinnlig frisör här!