Mora IK nu och för alltid

"0-5 men en stor jäkla seger ändå", ett citat från Mora IK bloggen som inte kan kännas annat än rätt. Väl framme i Stockholm i lördags började jag och Combon med att möta upp Mora Iks supportertåg. 400 moringar samlade på ett och samma ställe, på samma gång, människor som rest över 30 mil för laget de älskar när de lika gärna hade kunnat stanna hemma i Tv soffan. Det är fantastiskt vackert. Hela T-centralen färgades röd, vit och grön. Likaså tunnelbanan, även om det var en hel del blåvitt också.. Vi begav oss till hotellet, checkade in och kikade JVM finalen. Vi alla vet hur det gick, men jag är trots det stolt över grabbarnas insats. Dem var inga favoriter, det var ingen som räknade med dem eller hade några krav. Trots detta räckte det ända fram till ett silver. Vi såg också till att lillebror Finland blev tvugna att kvala för att ens få vara med i Malmö nästa gång. Imponerande! Efter matchen var det dags för nästa match. Det var något med Stockholms luften denna dag, spänningen över att det var dags för något stort, det kändes överallt. Så fort vi klev av tåget, på hela söder där vi bodde, i tunnelbanan och inte minst inne på Globen området. Väl inne i Globen var känslan obeskrivlig. Det går inte att förklara för den som inte var där och innan matchen kändes det bra, det kändes verkligen som att vi skulle ta dem, tyvärr blev det inte så. Innan den stora matchen fick morgondagens stjärnor chansen att spela knatte match. Mora tog snabbt ledningen med 3-0 och jublet var bara en försmak på vad som komma skulle, tyvärr kvitterade Leksand till 3-3 trots att Mora genomgående var det bättre laget. Senare när A-lagen gjorde entré exploderade Globen och trots att större delen av Globen var blåvit är jag ändå stolt över det vi i Mora ändå gjorde för vårt lag. Jag kan erkänna att efter 0-3 ville jag bara försvinna bort från läktaren och att jag efteråt var fruktansvärt ledsen och besviken och att jag vaknade på natten och kom på mig själv med att vara svinarg över resultatet. Nu, natten som var drömde jag om Leksands klacken och det var inte heller roligt. MEN vi var ca 4000 fans på plats och som det stod på Mora Ik Bloggen, det är 20% av Moras befolkning. Hur många andra lag kan mäta sig med den siffran? Vi sjöng, hejade, skrek och stod upp för vårt lag precis som dem stod upp för oss och stod emot Leksand i 2 hela perioder trots en mängd skador och sjuka spelare på isen. Och vi får heller inte glömma bort att Mora faktiskt var det bättre laget i första perioden. Med detta vill jag säga att jag trots allt är fantastiskt nöjd med daladerbyt, inramningen och allt runt omkring. Jag är stolt över Mora IK och det vi supportrar visade för vårt lag, alla fall fram till 0-3 även om jag själv stod upp för mitt lag HELA matchen. Och jag hoppas att mormor fick en bra födelsedag trots allt. Och jag har bestämt mig för att göra vad jag kan för att stötta grabbarna under våren. Det finns några matchen här runt omkring som jag faktiskt har tänkt åka och se. 17 omgångar återstår och det finns alla möjligheter till att ta den där efterlängtade playoff platsen som rent teoretiskt ger oss en chans till en Elitserieplats. Tanken på detta sätter igång pirret i magen direkt. Visst vore det fantastiskt att ännu en gång göra det omöjliga möjligt? Redan ikväll finns det chans till revansch, borta mot Karlskrona. Mora IK nu och för alltid <3 Sist men inte minst vill jag passa på att säga tack till Anze Kopitar och Bobby Ryan för vad ni har bidragit med under säsongen. Thank you guys, it´s been amazing to have you here. And good luck in the future!   / Kram Linn