Så står man där helt skadeskjuten och chockad

”Tjejer är så lättkränkta””Tjejer överreagerar så mycket hela tiden””Men hallå, att bli tafsad på är väl ändå inte så farligt eller? Ta det som en komplimang” Detta som jag skrivit här ovanför är kommentarer som är väldigt vanligt att vi tjejer får höra. Vi får ofta höra hur lättkränkta vi är bara för att vi inte vill bli tafsade på av vem som helst, vi får ofta höra att vi överreagerar och vi får även höra att vi ska ta det som en komplimang. Men varför ska vi ta det som en komplimang? Att tafsa på någon annan utan ett samtycke till det är aldrig någonsin okej, så jag fattar inte ens varför vi ska ta det som en komplimang? Vi tjejer är så förbaskat vana vid sånt här, vi är vana vid oron och rädslan. Vi är vana vid att bli sexuellt kränkta och vi är vana vid tafs lite här och där på krogar. Vi är vana vid sexuella trakasserier och sexuella ofredanden. Vi är även vana vid att bli sexuellt trakasserade på internet. Och när det gäller våldtäkt så tror vi att vi kommer klara av att ryta ifrån om det skulle hända, men när det väl händer så är det vanligt att man inte klarar det. För när det väl händer att man blir våldtagen så ligger man bara där medan killen förgriper sig på en, medan killen våldtar en. Man försöker kanske streta emot precis som jag försökte först, men killen håller fast en och fortsätter ändå, och då bara ligger man där helt maktlös. Man blir som paralyserad. Hjärnan och kroppen fryser till is och man vågar inte skrika. Man vågar inte ge den där pungsparken som man planerat att göra ifall situationen skulle uppstå och som man så gärna skulle vilja ge. Sedan efteråt står vi där, äcklade, fyllda med skam och skuld, fyllda med självhat, skadeskjutna och chockade. Chockade över att det som man alltid varit så rädd för, men som man trott aldrig ska hända en själv har skett. För man tror ju att det aldrig ska hända en själv. Man är rädd för att det ska hända, man är rädd för att man ska bli våldtagen. Men man tror ändå att det aldrig kommer hända. Man tror att det är sånt som man bara läser om i tidningar. Man tror att det är sånt som händer andra, men inte en själv. När det då sen väl händer så hamnar man i ett chocktillstånd och många av oss offer vågar inte anmäla. Man målar upp en bild i huvudet av vad man ska göra ifall den hemska situationen skulle uppstå, man målar upp en bild av att man ska skrika, slåss, sparka, slita sig loss och sen ringa polisen. Men när situationen väl uppstår så blir man så chockad och hjärnan och kroppen fryser till is, man blir full av självhat, skam och skuld och det första man gör är att gå in i duschen för att försöka duscha bort skammen och smutsen. Man får för sig att det är ens egna fel och man vågar inte berätta för någon. För man är rädd för att inte bli trodd, så man väljer istället att leva i tystnad. Man lever med skammen, skulden och självhatet som man känner i det tysta. Man berättar oftast inte för någon. Man försöker istället förtränga det, för man orkar inte tänka på det som gör så ont. Man orkar inte tänka på det som sakta sakta plågar sönder en. Man orkar inte tänka på det som bryter sönder en i tusen bitar, och jag vet att det är många tjejer som också blivit utsatta för våldtäkt som känner igen sig i det här. För detta som jag just nu beskrivit är jätte vanliga reaktioner just vid en våldtäkt och efter en våldtäkt.