Psykisk ohälsa

Tänkte ta och skriva om ett ämne som jag tycker är väldigt viktigt att man pratar om - nämligen psykisk ohälsa. Väldigt många tror att vi som lider av en psykisk ohälsa bara överdriver, att om man bara tänker positivt så blir allting bra. Men så enkelt är det faktiskt inte - för hade det varit så enkelt så hade man ju gjort så man blev av med sin psykiska ohälsa, för man vill ju inte precis må dåligt och det är ju inget man väljer själv. Man skulle ju aldrig säga till nån som har en fysisk sjukdom att rycka upp sig, för man väljer ju inte själv att man ska vara sjuk - men samma sak gäller faktiskt med psykisk ohälsa. Man väljer helt enkelt inte själv att man ska må dåligt psykiskt. Psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst, ända skillnaden är att psykisk ohälsa är en psykisk sjukdom, men det kan ändå vara minst lika farligt och dödligt då det faktiskt finns dem som mår så dåligt så dem tar sitt liv. Så att då säga till någon som lider av psykisk ohälsa "ryck upp dig nu" "tänk positivt istället" "sluta nu du bara överdriver" "du mår inte så dåligt som du säger" osv är så fruktansvärt onödigt att säga enligt min åsikt. För det är inte bara att rycka upp sig och tänka positivt om man lever med en psykisk ohälsa. Det krävs mycket tid. Mår man såpass dåligt så är det inte bara o tänka positivt. Samma sak gäller med panikångest/panikattacker. Det är väldigt vanligt att man får höra när man är i en panikattack "sluta nu, du skrämmer bara upp dem andra" Jag kan förstå att dem i omgivningen kan bli väldigt rädda, men vi som får dessa panikattackerna väljer det ju inte själva - vi väljer ju inte med flit att skrämma upp dem andra, vi kan inte hjälpa det. För är man i en panikattack så är det inte så lätt att tänka helt klart. På midsommarafton detta året när jag fick en sådan kraftig panikattack, jag hyperventilerade så jag tillslut föll ihop medvetslös, slutade även andas en kort stund så mina kompisar fick ringa efter ambulans. När jag vakna upp så blev jag så illa bemött av ambulanspersonalen så det gjorde att jag fick ännu mer panik istället - och då säger en av dem till mig "nu får du sluta, du skrämmer ju bara upp dina kompisar" Men alltså va?! Det var ju inget jag valde själv?! Jag kunde lixom inte rå för det. Jag valde ju inte att skrämma dem med flit, och att då vräka ur sig en sådan kommentar är så fruktansvärt onödigt. Jag fick verkligen jätte dåligt samvete fast att jag egentligen inte behövde ha dåligt samvete - för jag kunde ju faktiskt inte rå för det. Nu förstår ju som tur är mina kompisar att jag inte väljer o skrämma dem med flit, men att ambulanspersonal kan vräka ur sig en sådan kommentar tycker jag är så fruktansvärt dåligt. Ska man jobba med människor så ska man också kunna bemöta dem bra. Nu drar jag inte alla över en och samma kant, för finns jätte duktiga ambulansförare och finns även jätte duktiga läkare. Men när man får höra en sådan kommentar som jag fick höra så blir man ändå så fruktansvärt ledsen, för jag tycker inte att man säger så då man faktiskt inte kan hjälpa om man får en panikattack. Jag menar, det jag fick höra sitter fortfarande kvar i min hjärna, jag kan inte riktigt släppa det pga att jag blev så fruktansvärt ledsen. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är jag ville få ut med detta inlägget. Jag ville nog egentligen bara uppmärksamma detta lite. För det finns väldigt många som är väldigt snabba med att döma dem med psykisk ohälsa. Jag drar absolut inte alla över en och samma kant - men jag hoppas iallafall ni förstår vad det är jag menar. Och till er andra som lider av psykisk ohälsa/panikångest, ni ska aldrig känna att ni är till besvär eller att det är erat fel. För man kan faktiskt inte rå för det. Dem som har fysiska sjukdomar kan ju inte rå för det - men samma sak gäller med psykisk ohälsa, man kan helt enkelt inte rå för det och det är inget man väljer själv. Ta med er det! ?