Mina funktionshinder

Fick i söndags en fråga av en läsare om jag skulle kunna skriva lite om utvecklingsstörningen jag har. Precis som du skriver så har jag egentligen inte skrivit så mycket om mina funktionshinder. Egentligen vet jag inte varför jag inte gjort det, det har väl bara blivit så att jag inte lagt så mycket fokus på just mina funktionshinder här i bloggen. Men eftersom att jag nu fick en fråga om jag kan göra ett inlägg om det så tänkte jag att jag kan ta o göra det, tänkte även att jag kan ta o skriva om båda mina funktionshinder. Utvecklingsstörningen: Det finns både svår utvecklingsstörning, måttlig och en lindrig. Den svåra och den måttliga märks oftast redan i spädbarnsåren, medan den lindriga märks oftast inte förrän i skolåldern då det ställs högre krav. Jag har den lindriga varianten vilket innebär att jag klarar det mesta själv, men att jag behöver stöttning i vissa praktiska saker. Har man en lindrig utvecklingsstörning som jag har så kan man oftast tala och förstå sådant som är enkelt och hör ihop med vardagen vilket jag kan. Om man däremot har en svår utvecklingsstörning så kan man inte tala, utan då visar man istället vad man vill och känner med kroppen, rösten och ansiktsuttryck. Men jag har somsagt inte den svåra, jag har den lindriga varianten vilket innebär att jag klarar det mesta själv, och utvecklingsstörningen är heller ingenting som jag känner påverkar mig så mycket längre. Självklart påverkar den mig i vissa sammanhang, men jag har ändå lärt mig att leva med det. Det som jag behöver hjälp med är iallafall att hålla koll på ekonomin, hur mycket jag kan handla för, komma igång med o städa eftersom att det är något som jag har väldigt svårt att komma igång med osv. Så jag behöver helt enkelt stöttning i lite olika saker, men jag klarar ändå det mesta själv. Utvecklingsstörning kan även innebära att man behöver längre tid på sig att lära sig saker, därav så gick jag även i särklass. I början gick jag vanlig klass, men jag hängde inte med så bra på lektionerna och blev därför placerad i särklass. Men det med att lära mig saker känner jag är någonting som går bättre, jag hänger exempelvis med väldigt bra i street dansen som jag går. Jag lär mig dansstegen väldigt fort. Men så kan det komma vissa sammanhang då jag behöver lite längre tid på mig. Men annars tycker jag faktiskt att det är något som blivit mycket bättre just när det gäller utvecklingsstörningen även fast att jag självklart alltid kommer ha den diagnosen. Autism: Autism innebär att man kan ha begränsningar när det gäller socialt samspel och kommunikation, vilket jag hade väldigt svårt för tidigare. Men det är också något som blivit väldigt mycket bättre. Jag har blivit mycket bättre på samspel och kommunikation. Det märktes blandannat väldigt tydligt i slutet på min 12 veckors behandling på dagvården som jag gick för min anorexi. I början var jag den som inte pratade så mycket i gruppen, men sen ju mer tiden gick så klarade jag av det mer och mer. Så även fast det fortfarande är någonting som påverkar mig så har det faktiskt ändå blivit bättre. Jag har fått höra av både behandlaren och psykologen att jag är väldigt bra på att förklara och uttrycka mig, även muntligt vilket jag inte varit bra på tidigare. Tidigare så har jag bara varit bra på det via text, och text tycker jag fortfarande är lättare. Jag är mycket bättre på att uttrycka mig i text, hade det inte varit för att jag hade bloggen så hade jag nog inte varit såhär öppen om mina psykiska problem exempelvis eftersom att det där med att prata inte riktigt har varit min starka sida. Så bloggen har verkligen varit en stor hjälp för mig. Men så är det nog för många när det gäller att prata om sina problem, även för dem som inte har funktionshinder eftersom att det faktiskt inte är så lätt att prata om sina problem. Men det där med o uttrycka mig muntligt är ändå något som börjar bli bättre iallafall. En del med autism har även svårt för att lära sig att prata, vissa lär sig väldigt sent och vissa lär sig det aldrig. Men det är nog mer om man isåfall har den svåra varianten. För jag kan prata och jag har ju den lindriga varianten autism precis som med utvecklingsstörningen. Det är även vanligt att man har svårt för att förstå ironi, vilket jag kan ha svårt för. Men även det är också något som blivit bättre. Däremot något som jag forfarande kan ha väldigt svårt för är att klara av att inleda samtal med andra. Jag har väldigt svårt för att påbörja ett samtal. Sen beror det även på hur bekväm jag känner mig i situationen. Känner jag mig bekväm och trygg så har jag lättare för att inleda samtal. När jag var mindre så var jag den som inte klarade av förändringar. Var det exempelvis planerat att vi skulle göra något, och om det sen blev inställt så klarade jag inte av det. Samma sak gällde även det där med att jag var tvungen att vara förberedd på saker. Skulle jag och mamma exempelvis åka och hälsa på någon så var jag tvungen att veta det flera dagar innan. Det funkade inte att mamma exempelvis bara kom o sa ”nu ska vi åka till mormor” för då blev allt kaos för mig vilket ledde till att jag fick sammanbrott. Men så är det dock inte längre. Nu kan jag vara väldigt spontan och jag känner inget behov av att vara förberedd flera dagar tidigare, nu för tiden är jag mer spontan och jag klarar av förändringar mer än vad jag gjorde då. Skulle exempelvis en kompis fråga mig imorgon om vi kan gå iväg och bowla eller vad som, så hade jag sagt ja till det. Så jag känner det att även fast att mina diagnoser finns där och även fast dem självklart fortfarande påverkar mig, så har det ändå blivit bättre. Jag märker själv av att jag utvecklas och jag har fått mycket hjälp både av barn habiliteringen och vuxen habiliteringen. Dock går jag inte på habiliteringen längre, men jag har iallafall fått väldigt bra hjälp av dem när det gäller just mina diagnoser vilket har lett till att jag lärt mig att leva med diagnoserna. Så även fast dem alltid kommer finnas där så känner jag iallafall av att det blivit bättre. Skulle jag känna att jag skulle behöva mer hjälp av habiliteringen så har dem sagt det att det bara är för mig att skicka in en egen remiss. Men just nu känner jag att jag klarar mig utan dem. Tycker det fungerar väldigt bra med boendestödet och av dem kommer jag få mer hjälp av när jag får egen lägenhet. Så jag tycker helt enkelt att det räcker med boendestödet. Sen en till sak: något som är väldigt vanligt att man kan få när man har utvecklingsstörning samt autism är ätstörningar, och där har vi en av förklaringarna till min anorexi. Dock så är ju inte det hela förklaringen, för även mobbning och övergrepp kan orsaka ärstörningar har jag lärt mig. Jag har ju både blivit utsatt för mobbning och övergrepp, men även mina funktionshinder är även en stor del av ätstörningen eftersom att det är väldigt vanligt att man kan få det när man har dem diagnoserna som jag har. Men mobbningen och våldtäkten gjorde det inte precis bättre. Det var dem två grejerna som förvärrade allting. När jag blev utsatt för mobbningen så försökte jag hela tiden sträva efter det ”perfekta utseendet” eftersom att jag ofta fick höra att jag var så ful, jag satt blandannat och jämförde mig själv med modeller. När jag sedan blev utsatt för våldtäkten så började jag istället tänka att jag måste bli pinnsmal, för blir jag pinnsmal så är jag inte attraktiv och då kommer ingen vilja våldta mig igen fick jag för mig. Så även fast mina diagnoser är en väldigt stor del i min ätstörning, så var det ändå mobbningen och våldtäkten som förvärrade det, och våldtäkten var droppen. Det var efter våldtäkten det verkligen eskalerade och bröt ut totalt. För jag började helt enkelt tillslut med att stoppa fingrarna i halsen för att spy, samt att jag även senare började överdosera med laxermedel också, och varken spy och överdosera med laxermedel var ingenting som jag höll på med tidigare, det kom då när min anorexi verkligen bröt ut totalt. Så det finns somsagt mycket som spelar in i min anorexi. Både mina funktionshinder, mobbningen och övergreppet.