Mina dagar kretsade kring att gå ner i vikt

Vem kunde tro att jag Sofia skulle bli deprimerad, vem skulle kunna tro att jag skulle börja må psykiskt dåligt, jag som hela tiden verkade så glad. Jag som hela tiden verkade älska livet, jag som nästan hela tiden skrattade och allt vad det var. Men sanningen är att jag var faktiskt inte så speciellt glad som man kanske skulle kunna trott, för bakom den glada Sofia så pågick det ett helvete. Bakom den där glada Sofia så pågick det ett helvete med en massa djupa tankar. Jag var egentligen en förstörd tjej som hela tiden försökte visa mig glad, för jag ville inte att folk skulle veta hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag drog istället på mig en falsk fasad så folk skulle tro att allt var så himla bra, när jag i själva verket egentligen mådde jätte dåligt. Mobbningen exempelvis fick mig att må extremt dåligt, jag fick för mig att jag inte duger, och inte nog med det så fastnade jag även väldigt mycket för kroppsideal. Jag satt o jämförde mig själv med modeller, det slutade med att jag 2013 skaffade mig en våg för att kunna ha koll på min vikt. Anhöriga började sedan reagera eftersom att jag gick ner väldigt mycket i vikt, även lärarna på gymnasiet började reagera, men jag bara förneka det precis som man oftast gör när man har en ätstörning. Omgivningen börjar reagera, men man förstår inte allvaret själv. Ingenting blev ju heller bättre av att jag sedan hösten 2015 blev utsatt för en våldtäkt, för det var efter det som ätstörnings tankarna eskalerade ännu mer. Jag fick verkligen för mig att jag skulle börja svälta. Det blev som ett slags självskadebeteende och tillslut så var jag helt fast i allting som hade med kontroll att göra. Jag kontrollerade min vikt flera gånger om dagen exakt varje dag, och tillslut kom även den dagen då jag började stoppa fingrarna i halsen för att spy samt att jag även varje dag överdoserade med laxermedel vilket gjorde att jag fick springa på toa stup i kvarten samt att jag fick extrema magsmärtor. Men det sket jag fullständigt i, jag sket helt och hållet i att jag fick ont i magen - för det enda jag just då brydde mig om var att stoppa fingrarna i halsen, laxera o att gå ner så mycket som möjligt i vikt. Det var det som mina dagar gick ut på, att helt enkelt göra allt för att gå ner så mycket som möjligt - så tillslut var jag helt fast. Ju mer jag märkte att jag gick ner i vikt, desto mer fast blev jag i sjukdomen. Jag förstod inte överhuvudtaget hur livshotande det som jag höll på med faktiskt kunde vara förrän jag i april detta året blev inlagd på psyk för anorexin, jag förstod verkligen inte det eftersom att jag inte kunde tänka friska tankar överhuvudtaget. Även på psyk så kunde jag först inte riktigt förstå helt, jag kunde förstå allvaret lite när jag blev inlagd. Men jag kunde ändå inte med en gång förstå att jag var för smal. Jag frågade till och med en sjuksköterska där om jag verkligen är för smal minns jag. Men det var inte hela tiden som jag klarade av att äta jätte lite och det var inte hela tiden som jag klarade av att stå emot maten helt, det kom även perioder då jag hetsåt. Det kom perioder då jag tog med mig mat in i rummet så att ingen skulle se att jag åt, för skulle någon upptäcka att jag åt så fick anorexi monstret för sig att folk skulle tänka att jag är en tjockis, och när jag hetsåt så fick jag jätte mycket ångest vilket resultera till att jag direkt efter antingen gick in på toan för o spy upp det, eller så gick jag ut o tränade eller så tog jag till med ännu mer laxermedel. Men jag överdoserade även med laxermedel på tom mage och jag var även ute och tränade på tom mage. Men dem få gångerna när jag hetsåt så tog jag till med ännu mer laxermedel. Folk har även så dålig kunskap om anorexi, för många tror att vi med anorexi inte äter överhuvudtaget och att vi inte känner någon som helst hunger. Men sanningen är faktiskt att vi känner hunger, har man inte ätit tillräckligt på flera dagar så blir det tillslut att hjärnan skriker efter mat vilket resulterar till att man börjar hetsäta en massa. Det finns nämligen två typer av anorexi som man kan läsa om på 1177, och den ena är att man svälter sig själv för att gå ner i vikt, och den andra innebär att man också svälter sig själv för att gå ner i vikt, men att man även ibland kan hetsäta eller känner att man måste bli av med maten som man ätit genom att exempelvis kräkas eller använda laxermedel, och den andra typen kan bli mycket skadlig för kroppen eftersom det påverkar kroppens saltbalans vilket kan leda till hjärtrubbningar. Så även fast att jag oftast åt så lite som möjligt och även fast att det kunde komma dagar då jag klarade av att stå emot maten helt, så kunde det även komma få perioder då jag hetsåt. Dock så var det inte så ofta som jag hetsåt, mest var det att jag åt så lite som möjligt och att jag vissa dagar klarade av att stå emot maten helt. Så det där med att jag hetsåt förekom alltså inte så speciellt ofta, men det kunde hända, och när det väl hände så kände jag mig som en misslyckad anorektiker på grund utav hjärnspökena som ekade i huvudet på mig. Men idag är jag sååå glad över att jag tagit mig ur den värsta delen av sjukdomen och jag är även sååå glad över att jag nu förstår hur dödligt det faktiskt kan vara. Har man anorexi så kan dödligheten vara extremt stor och det är verkligen skrämmande att jag inte kunde förstå det. Men jag var så fast i sjukdomen så det enda jag tänkte på var enbart att gå ner så mycket som möjligt i vikt, det var det som mina dagar kretsade kring och det är verkligen hemskt.