Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart

Att först vara djupt deprimerad och djupt nere i anorexin samtidigt som man dag ut och dag in hatade sig själv. Att varje dag klanka ner på sig själv och att varje dag bara hitta en massa fel hos sig själv. Att varje dag hata allt med sig själv och att varje dag stå och granska sig själv och sin kropp från topp till tå. Att varje dag känna ett så starkt kontrollbehov när det gällde mat och vikt och att varje dag känna sig totalt värdelös och misslyckad. Att varje dag tro att man aldrig någonsin mer skulle få känna äkta glädje igen. Att varje dag tro att man för alltid skulle må så dåligt och vara så djupt nere, till att helt plötsligt börja må bättre igen. Till att helt plötsligt känna äkta glädje och till att helt plötsligt känna att livet är värt att leva är verkligen en underbar och magisk känsla. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle hamna där som jag är idag. Även fast jag fortfarande inte är helt frisk och även fast jag fortfarande har en lång bit kvar, så närmar jag mig målet mer och mer för varje dag som går. Jag närmar mig ett helt friskt liv mer och mer och jag vet att jag en vacker dag kommer slå mig helt fri. När den dagen kommer vet jag inte, men jag vet däremot att den dagen någon gång kommer att komma och jag vet även att livet ändå är väldigt underbart. Precis som det finns ett citat som heter så behöver faktiskt inte livet vara perfekt för att vara underbart. :)