Funderade mycket på skönhetsoperationer i tonåren

Som liten kände jag mig hela tiden så annorlunda och konstig. Dels pga mina funktionshinder, men även mycket pga mobbningen som jag utsattes för om och om igen under flera årstid. Jag fick hela tiden för mig att det är fel på mig och jag kände ofta att jag inte passade in. Jag hade vänner, även fast jag inte hade extremt många under högstadiet så hade jag ändå lite vänner. Men trots det så kände jag mig så annorlunda och konstig pga mina funktionshinder och mobbningen. Jag tryckte hela tiden ner mig själv, för jag fick för mig att jag inte dög. När jag var 14 år satt jag till och med i mitt rum och funderade på om jag skulle ta livet av mig, för mobbningen påverkade mig så grovt. Jag funderade även ofta på hur det skulle vara om jag skulle försöka ändra på mitt utseende. I början så var jag den som inte sminkade mig, men ju mer tiden gick i högstadiet så började jag med det för att försöka passa in. Det där med att sminka mig kände jag blev som en slags press. Jag fick för mig att börjar jag sminka mig så kanske mobbarna iallafall inte tycker jag är ful längre. Så just då sminkade jag mig alltså inte för att jag själv ville, utan det gjorde jag för att försöka passa in. Men det spelade ingen roll hur jag än bar mig åt, för jag var ändå hela tiden så ful enligt dem. Jag började även fundera mycket kring skönhetsoperationer i tonåren, hur skulle det exempelvis vara om jag skulle ändra mitt utseende genom att skönhetsopera mig? Kommer jag kanske bli mer omtyckt då funderade jag ofta på. Mitt svar utifrån det är att det hade jag inte blivit, för det hade inte spelat någon roll hur jag än hade burit mig åt, dem hade ändå i vilket fall som helst fortsatt mobba mig, för jag var ju det där ”perfekta” mobboffret. Jag var den där blyga tjejen som man lätt kunde trycka ner. Idag förstår jag dock det att jag inte ska behöva ändra på mig själv för att passa in, dessutom är jag så mycket starkare idag. Allting som jag tvingats utstå har bara gjort mig starkare och idag är jag till och med en förebild för andra just pga dem erfarenheterna som jag faktiskt har och eftersom att jag vågar vara såpass öppen om allt som hänt mig. Att jag skulle kunna komma såhär långt var aldrig någonting som jag skulle kunna trott. Men jag blev faktiskt tillslut starkare av all skit, och det här är bara början på någonting som tillslut kommer att bli så jäkla bra - för starkare kommer jag att bli!