Detta är tillägnat till er min familj

Detta inlägget tillägnar jag till min fina familj, till min familj som aldrig har slutat tro på mig. Som hela tiden har trott och fortfarande tror på att jag kommer klara av att ta mig ur allting. Även fast jag inte hela tiden har varit världens bästa pga min psykiska ohälsa så har ni ändå aldrig gett upp hoppet om mig. Det gör dock så ont i mig att veta om att min psykiska ohälsa fick er till att må dåligt. Men det är ju klart att mår inte jag bra, så mår ju inte ni bra heller. Man vill ju aldrig se någon som man bryr sig om må så dåligt som jag mått. Men jag känner mig ändå så dum, jag känner mig så dum även fast att jag egentligen innerst inne vet att ingenting är mitt fel. För jag har ju faktiskt inte valt något av detta. Hade jag kunnat så hade jag gjort så att saker och ting inte hade behövt bli så dumt som det blev. Men allting som hänt har hänt, så det går inte att få någonting ogjort hur mycket gärna man än skulle vilja det. Jag vill även be om ursäkt för att jag aldrig berättade någonting om våldtäkten för er med en gång. Men jag vart så chockad eftersom att man aldrig tror att det är något som ska hända en själv. Man tror att det är sånt som händer andra, men man kan aldrig tro att det ska hända en själv förrän det händer, och när det då sen hänt en själv så blir man så chockad. Man bara står där helt skadeskjuten samtidigt som man är i ett chocktillstånd. Jag kände så fruktansvärt mycket skam och skuld, för han sa ju att jag fick skylla mig själv, och jag kände mig även livrädd. Så jag vågade inget säga, för jag var jätte rädd för att inte bli trodd. Jag ber även om ursäkt för att jag inte berättade någonting om mobbningen heller, men eftersom lärarna förminska det så fick jag för mig att det var mig som det var fel på. Så jag vågade inte berätta, jag trodde hela tiden att det var mig det var fel på och jag trodde även tillslut att det var så det skulle vara eftersom att det där med mobbningen blev som en vardag för mig. Så jag kände att det var bättre att vara tyst.  Även det med att jag svälte mig själv så mycket och även sedan överdoserade med laxermedel samt att jag stoppade fingrarna i halsen för att spy ber jag också om ursäkt för. Jag förstår verkligen att ni varit oroliga, för min anorexi bröt ut totalt. Men allting blev bara för mycket för mig. Jag kunde inte hantera allting som hade hänt mig. Det blev bara för mycket alltihop, så därför blev det där med att börja svälta mig själv ett sätt att flytta fokus från det som gjorde så ont inombords och som sakta sakta bröt sönder mig i tusen bitar. Jag tog helt enkelt ut mitt dåliga mående över maten, och sen ville jag även ta tillbaks makten. För eftersom han som förgrep sig på mig tog makten över min kropp så förlorade jag makten över mig själv, och då fick jag för mig att jag ville ta tillbaks makten genom att gå ner i vikt. För o helt enkelt kunna känna att det är jag som bestämmer över min kropp. Men det blev istället att jag tog tillbaks makten på ett helt fel sätt. För egentligen så var det inte jag som hade makten. Jag trodde att det var jag som hade det när jag började svälta, men det var inte jag. Det var anorexin som hade makten och som styrde och ställde över mig. Men jag är iallafall glad över att jag har er och det känns bra att ni nu vet om allting. Det känns bra att jag tillslut vågade berätta, speciellt det med övergreppet. För det var så fruktansvärt jobbigt att leva med allting i tystnad. Så med detta så vill jag bara tacka er, jag vill verkligen tacka er såååå mycket för att ni aldrig har gett upp hoppet om mig. Jag vill tacka för att ni hela tiden tror på att jag kommer klara av att ta mig ur allting starkare än någonsin, vilket jag kommer göra eftersom att jag får hjälp med allting. Eran Sofia är påväg tillbaks till livet igen, men utan er så hade jag aldrig orkat. För utan er är jag absolut ingenting. För er min älskade familj så skulle jag kunna gå genom eld och vatten. Jag älskar er och nu siktar vi framåt tycker jag, för nu kan det bara bli bättre och bättre eftersom att jag har bestämt mig för att välja livet istället för en dum sjukdom som kan ta död på en.  <3