”Det perfekta mobboffret”

”Fyfan vad ful du är” ”Jävla kråka” ”Du ser ut som en häst” ”Nästa gång jag ser dig så ska jag möblera om ditt ansikte” ”Du är äckligt ful” ”Gör något åt ditt fula ansikte” ”Jävla särunge” ”Hoppas du blir påkörd”.Detta som jag precis skrivit ner är bara en del av allt som jag fick höra när jag blev mobbad i grundskolan och det är fruktansvärt att jag blivit så dåligt behandlad, det är fruktansvärt att lärarna inte tog tag i det. Det är fruktansvärt att dem valde att blunda för det och det är fruktansvärt att dem ens kunde med att säga ”dem bara retas lite” fast att det faktiskt var mobbning eftersom att det här pågick varje dag. Jag tror seriöst inte dem förstod hur dåligt jag faktiskt mådde av mobbningen och hur dåligt jag faktiskt mådde av att dem förminska det när jag för en gångs skull försökte ta tag i det. Jag minns att jag när jag var 14 år satt inne i mitt rum och funderade på om det kanske vore bättre om jag avslutar mitt liv istället, kan ni förstå att jag endast 14 år gammal satt och funderade på det hemska? Lärarna fick verkligen mig till att tro att det var mig det var fel på eftersom att dem förminska det. Lärare som annars ska vara ens trygghet och som man ska kunna vända sig till sket fullständigt i det fast att jag faktiskt tillslut försökte prata med dem om det som pågick. Dem fick mig till att bli rädd för att prata om det, för tack vare att dem förminska det så valde jag därför att leva i tystnad. Jag trodde ju att det var mig det var fel på. Men idag så förstår jag att det inte var mig som det var fel på. Jag hade inte gjort något fel. Jag var den där tysta och blyga tjejen i skolan som inte vågade säga så mycket. Jag var väldigt tystlåten utav mig och det var väl förmodligen det som mobbarna valde att utnyttja. Dem märkte förmodligen av att jag var väldigt blyg och därför såg dem antagligen mig som det perfekta mobboffret. Men jag blev iallafall tillslut vinnaren, och det är allt som spelar någon roll.