Allt jag ville var att bli smalare och smalare

”Med en vikt på 38 kg var jag så fast i sjukdomen att jag bara såg mig själv som tjockare och tjockare. Så fort jag gick förbi en spegel så kände jag mig alltid tvungen att kolla så jag inte blivit större. Jag stod och mätte mina höfter, lår, midja armar osv med ett måttband som jag hade köpt och jag vägde mig flera gånger om dagen exakt varje dag.” När jag var som mest fast i skiten så kunde inte jag inse hur sjuk jag var. Jag sket fullständigt i vad min behandlare sa. Jag hade bara gått ner i vikt vilket för mig var positivt, men jag kunde inte inse hur sjuk jag faktiskt var trots att jag varje dag hade överdrivet mycket kontroll över min vikt och allt annat som hör till. Jag skrev blandannat ner hur mycket jag hade tränat och jag räknade hur många kalorier jag fick i mig via en app, samt att jag även laddade ner en app som räknade hur många kalorier jag förbrände. Jag började stoppa fingrarna i halsen för att spy, jag började överdosera med laxermedel, jag åt så lite som möjligt och vissa dagar åt jag ingenting alls. Jag lura mina anhöriga med att jag var och åt middag på boendebasen när jag i själva verket många av gångerna var ute och tränade. Jag unnade mig heller nästan aldrig något, för jag hade stränga regler över vad jag fick äta och vad jag inte fick äta, och när jag väl åt något ”förbjudet” så fick jag extrem ångest. Det kunde även räcka med att jag enbart såg mat så gjorde det mig mätt. Jag åt helt enkelt med ögonen och jag trodde jag skulle bli för stor av att bara se mat. Jag trodde till och med att jag skulle bli tjock av att dricka vätska. Mina dagar bestod av förnekelse och ångest. Jag hade heller inte någon motivation till något, jag kände mig konstant trött och jag isolera mig mer och mer. Jag kände mig ful, äcklig, tjock och fet. Mina vänner försökte ofta glädja mig, dem försökte få med mig i sociala sammanhang. Men jag tackade nästan alltid nej. Mina tankar bestod enbart bara av att jag är äcklig, tjock, ful, fet och att jag inte är värd något. Jag kände mig bara värdelös. Alla jävla tvång som jag även hade så som träning, läsa en massa skit på internet om hur man snabbast går ner i vikt, banta, läsa innehållsförteckningar tog knäcken på mig. Allt jag ville var bara att bli smalare och smalare. Vad vågen än visa så blev jag ändå aldrig nöjd. Med en vikt på 38 kg var jag så fast i sjukdomen att jag bara såg mig själv som tjockare och tjockare. Så fort jag gick förbi en spegel så kände jag mig alltid tvungen att kolla så jag inte blivit större. Jag stod och mätte mina höfter, lår, midja armar osv med ett måttband som jag hade köpt och jag vägde mig flera gånger om dagen exakt varje dag. Jag granskade mig själv och min kropp från topp till tå och jag hade en hel del humörsvängningar. Jag kunde bryta ihop för allt. Att svälta sig så som jag gjorde är livsfarligt och det gick just då inte att hitta någon motivation som kunde göra det lättare att kämpa emot det där jävla anorexi monstret som jag varje eviga dag hade inom mig. Hur ofta som helst så tänkte jag ”jag kan inte äta såhär mycket, jag kan verkligen inte det. Det känns fan som jag äter en stor elefant och jag känner mig även stor som en elefant. Kan inte allting bara försvinna, kan inte allting bara bli bättre för jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte. Kan jag inte bara få vara den där friska glada Sofia. Men det kommer aldrig gå. Jag kommer säkert alltid vara såhär, jag kommer aldrig kunna få må bra igen”. Men så tillslut en dag så fann jag motivationen och ljuset igen. Jag blev inlagd och började då förstå mer och mer hur livsfarligt det som jag höll på med faktiskt kan vara. Så jag bestämde mig, jag bestämde mig för att börja kriga för det friska. Jag bestämde mig för att välja livet istället för en hemsk sjukdom som tillslut faktiskt kan ta död på en, och helt ärligt talat så är det bland det bästa som jag någonsin beslutat mig för. För här står jag idag, starkare än någonsin. Jag är inte friskförklarad ännu, jag har fortfarande en bra bit kvar. Men jag har tagit mig riktigt långt i tillfrisknandet och jag vet att jag aldrig någonsin mer tänker följa anorexins fotsteg igen. Det har jag verkligen bestämt mig för. Livet är faktiskt så mycket finare än att vara fast i en hemsk sjukdom. Det går att ta sig tillbaks igen, det gäller bara att verkligen bestämma sig vilket jag gjort. Även fast jag inte är friskförklarad ännu så ska jag ändå fortsätta framåt, för att följa anorexins fotsteg är det verkligen inte värt - därför väljer jag livet!