Är det såhär det ska kännas att leva tänkte hon

Hon levde inte sitt liv längre, hon bara andades och lyckades på något vänster ta sig igenom dagarna trots smärtan som sakta sakta plågade sönder henne totalt. Hon tänkte ofta att hon kommer ge upp om det kommer fortsätta såhär, för hon orkade inte må så. Hon orkade inte hata sig själv dag ut och dag in dag efter dag. Hon kände sig hela tiden så fruktansvärt trött. Inte sådär trött som man är när man behöver sova, utan trött i kroppen och på allt som hade hänt, och att hon levde med sitt dåliga mående i tystnad så länge gjorde det inte precis bättre. Hon önskade att allt bara någon gång kunde få bli bra, så att hon någon gång kunde få andas ut och kunna få leva livet på riktigt. För även fast att hon lever så levde hon ändå inte sitt liv just då. Hennes dagar bestod bara av smärta, en enorm smärta som sakta sakta bröt sönder henne totalt. En enorm smärta som plågade sönder henne i tusen bitar om och om igen, en enorm smärta som gjorde att hon varje eviga kväll grät sig till sömn. Är det såhär det ska kännas att leva, tänkte hon ofta för sig själv, innan hon slöt ögonen för att sova, för att kunna drömma sig bort och för att kunna hamna någon annanstans för en stund. Men det spelade ingen roll hur mycket hon än hamnade någon annanstans när hon somna, för dagen därpå så börjades allt om igen och hon hade ingen aning om hur länge till hon skulle orka med all smärta som hon kände på insidan och som sakta plågade sönder henne - det enda hon visste var att fortsätter det såhär så kommer jag inte orka länge till och hon som ni läser om som känt såhär är jag Sofia. Detta är en smärtsam verklighet, men idag är hon trots allt glad att hon ändå fortsätter kämpa - för hon vet att det fantastiska livet väntar på henne!