Återpublicerar ett inlägg - jag minns hur hon kollade med en orolig blick

Idag så återpublicerar jag ett inlägg som jag skrev för ett par månader sedan, och sedan jag skrev detta inlägget så har jag hunnit ta mig ännu längre i tillfrisknandet, jag närmar mig målet mer och mer för varje dag som går. Men nu vidare till den texten som jag skrev för ett par månader sedan: Jag minns min andra dag på psyk, när jag skulle träffa överläkaren där för första gången. Jag minns hur hon ställde en massa frågor och jag minns att hon fråga mig om min kroppsuppfattning, hur jag uppfattar mig själv osv. Jag minns att jag då svara att jag ser mig själv som tjock och jag minns hur hon då tittade på mig med en orolig blick. Just då fattade jag inte varför hon såg så orolig ut, det enda som jag tänkte var att hon behöver väl inte oroa sig för mig. Jag är ju inte ens för smal, jag är ju för tjock tänkte jag. Men nu såhär ett par månader senare så förstår jag att jag var alldeles för smal, jag förstår nu att alla runtomkring och dem på psyk hade rätt med hur smal jag var och jag vet att jag fortfarande väger för lite och jag vet att jag måste gå upp i vikt hur jobbigt det än må vara, och jag förstår nu varför överläkaren kollade med en så orolig blick. Nu när jag såhär i efterhand sitter och kollar tillbaks på bilder så kan jag se hur smal jag var och jag förstår nu att om jag inte hade börjat kämpa för det friska så hade anorexin tillslut kunnat ta död på mig. Jag förstod på ett sätt att jag behövde hjälp eftersom att jag gick med på o läggas in, men jag kunde ändå inte riktigt förstå att det är en dödlig sjukdom jag har. Jag kunde inte förstå att anorexi tillslut kan ta död på en samtidigt som jag ändå på ett sätt förstod att jag behövde hjälp och jag kunde inte förstå att jag var för smal trots att man kunde se revbenen på mig. Men just då var jag så sjuk, så att mina revben syndes var ingenting som jag märkte. Det enda jag såg när jag kollade mig själv i spegeln var en tjock tjej. Det är verkligen svårt sånt där hur man på ett sätt kan förstå att man behöver hjälp, men att man ändå inte kunde förstå helt att det är en sjukdom som kan ta död på en hur lätt som helst. Hade inte mitt hjärta börjat slå lite för svagt så hade jag nog fortfarande inte riktigt förstått det hur farligt det kan vara. För innan jag blev inlagd när dem kollade min puls på äs-mottagningen så var ju min puls antingen normal eller för snabb trots att jag knappt åt, och eftersom att min puls aldrig var för svag när jag inte var inlagd så kunde jag inte förstå hur allvarligt det var. Det där med att man kan dö av den sjukdomen trodde jag bara gällde alla andra förutom mig själv, men jag förstår nu att det även gäller mig. Jag förstår nu att även jag kunde dö av den sjukdomen om jag skulle fortsatt svälta mig själv, och när man kommer till den insikten att det faktiskt även gäller en själv så är det ett tecken på att man verkligen är på rätt väg.