2017 har varit ett lärorikt år

Detta året 2017 har varit bland det värsta året men även bland det bästa. Detta har varit ett år som inneburit både smärta, tårar, hopplöshet men även glädje. Året började på det värsta tänkbara sättet eftersom att jag två dagar innan nyår den 29 december några veckor efter att jag hade fått diagnosen anorexia förlorade min älskade lillebror. Jag satt med tillsammans med mina andra syskon, pappa och pappas fru för o vaka, och den 29 december 2016 somnade han in. Så att fira in det nya året var inte precis något som man såg fram emot, för det fanns ju inget att fira. Dessutom startade vi det nya året utan honom, så året började på värsta tänkbara sättet med en begravning i februari samt urnsättning i mars. Det sluta inte heller där, för allt blev bara värre och värre när det gällde anorexin. Jag var djupt nere samtidigt som jag skulle lära mig att leva utan min älskade lillebror i livet. Mitt mående var verkligen kaos och allt med anorexin blev bara värre och värre. Jag började stoppa fingrarna i halsen allt mer oftare för o spy samt att jag även överdoserade med laxermedel. Allting blev för mycket att hantera, jag kunde helt enkelt inte hantera allt som hände. Mitt psyke var helt åt skogen. Jag blev sjukare och sjukare i anorexin, så tillslut blev jag därför inlagd på psyk och det var efter det som det blev en vändning. Det var där och då som jag verkligen började förstå allvaret eftersom att mitt hjärta slog lite svagare. Men jag kunde inte förstå helt, jag kunde inte förstå hur smal jag var. Jag kunde inte förstå att jag var för smal trots att både behandlaren och dem på psyk försökte få mig att inse det att jag var för smal. Jag frågade till och med en sjuksköterska där på psyk om jag verkligen är för smal. När överläkaren prata med mig för o fråga vad för kroppsuppfattning jag har så minns jag att jag svara att jag ser mig själv som för stor trots att mitt hjärta dagen innan hade slagit lite svagare. Så även fast jag började förstå allvaret mer och mer, även fast jag förstod att det är en varningsklocka när hjärtat börjar slå lite svagare och även fast jag förstod att det kommer bli riktigt illa om jag skulle fortsätta svälta mig själv eftersom att sånt kan gå riktigt fort när man svälter så kunde jag ändå inte se att jag vägde för lite trots att vågen visade att jag enbart vägde 38 kg. Mitt mål var ju även att gå ner till 35 kg vilket jag dock aldrig lyckades med, och det är jag idag glad för. Jag är glad för att jag tillslut blev inlagd på psyk. För även fast jag inte kunde förstå att jag var för smal så var det ändå där det blev en vändning för mig när det gäller just anorexin, och med tanke på att mitt hjärta började slå lite svagare när jag var nere på 38 kg så kan man ju bara tänka sig vad som hade kunnat hänt om jag faktiskt skulle lyckas gå ner till 35 kg och den tanken skrämmer helt ärligt talat mig idag. Efter en månad inlagd där så blev jag iallafall utskriven. Tog dock bara två dagar så fick jag åka in till psykakuten pga att jag mådde jätte dåligt. Jag mådde riktigt dåligt och blev därför skickad till psykakuten. Där bedömde dem dock att jag inte skulle läggas in igen. Så jag fick åka hem och dagen efter påbörjade jag min första dag på dagvården i Varberg. Början på dagvården var verkligen som ett helvete. Men det blev sedan lättare och lättare ju mer jag kom in i behandlingen. Det kom dock perioder då det gick neråt, men det är ju någonting som man får räkna med. För resan tillbaks till tillfrisknad är ingen lätt resa. Det är svårt och det är helt okej. Allting kan inte hela tiden vara så lätt. Jag gjorde iallafall min sista dag på mina 12 veckors behandling som jag gick på dagvården i Varberg för ett par veckor sedan, men ska imorgon tillbaks för en boostervecka. Förutom dagvården så fick jag även i augusti åka med ambulans in till psykakuten. Jag fick extrema flashbacks från våldtäkten och fick först för mig att jag ville dö. Jag fick för mig att jag inte ville leva. Jag gjorde dock aldrig några handlingar av det mer än att jag stod och höll i mina mediciner. Men jag gjorde aldrig någonting utav det eftersom att jag blev rädd för mig själv. Men jag hade verkligen panik, jag skakade som ett asplöv och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så ambulansen fick komma för att köra in mig till psykakuten där dem bedömde att jag skulle läggas in. Så jag var inlagd i ungefär 6 dagar innan jag blev utskriven. När jag väl blev utskriven så började det gå framåt igen, jag började må väldigt bra. Några dagar efter utskrivningen så blev jag även kontaktad av en som var sommarvikarie på hallandsposten. Hon hade hittat min blogg och fann mig som en intressant person. Så hon undrade därför om jag skulle vilja träffa henne för en intervju. Jag ringde direkt upp Cecilia och berättade om det och hon peppade mig till att säga ja. Cecilia sa med en gång utan att tveka: ”Men det är klart du ska tacka ja till det Sofia. Tänk vad många du kan inspirera och peppa med dem erfarenheterna som du har”. Så efter mitt och Cecilias samtal svarade jag hon som mejla mig. Jag tacka helt enkelt ja. Ett kort tag efter det gick jag iväg för att träffa henne, min fina vän Johanna följde med mig som stöd eftersom att det var första gången som jag skulle bli intervjuad för en tidning. Vi träffade henne i parken dit även fotografen kom för att fotografera mig. Någon vecka efter intervjuen kom jag sedan med i Hallandspostens papperstidning samt deras hemsida. Intervjuen kan ni hitta HÄR om ni som inte läst den vill läsa den. Förutom hallandsposten så har jag även varit med hos både nyheter24, lajvo och debattcentrum med egna skrivna texter. Så jag har uppmärksammat väldigt många med viktiga budskap. Jag gick ju även ut med ett öppet brev till min våldtäktsman. Jag satt och funderade fram och tillbaks på om jag skulle skicka in den texten, men beslutade mig tillslut för att göra det och det är ingenting som jag ångrar. För eftersom att jag aldrig anmälde honom så kände jag helt enkelt att jag fick min revansch genom att gå ut med det öppna brevet till honom och det öppna brevet fick väldigt många delningar. Även fast det brevet kanske inte nått fram till honom så känner jag ändå att jag fick min revansch. Jag hoppas dock han läst det, för han förtjänar fan att få se vad han har orsakat. För det var han som gjorde att mitt mående blev tusen gånger värre och därför förtjänar han att läsa varenda jävla ord som jag skrev i den artikeln. Gick även ut med en insändare hos lajvo för inte så länge sedan tillsammans med en video där jag talade ut om våldtäkt som min vän Johanna spelade in på mig. Så trots helvetet som varit detta året, så har jag ändå gjort så enormt stora framsteg. Jag är så mycket starkare nu för tiden och jag är faktiskt modig som vågar skriva om sådana här svåra ämnen så öppet. Jag är modig som dessutom vågar gå ut med det så offentligt på olika debattsidor. Olika debattsidor har ju även kontaktat mig och bara det visar ju att det jag gör faktiskt är bra. För hade inte det jag gör varit bra så hade ju inte olika sajter kontaktat mig. Blev ju även kontaktad av två gymnasietjejer som har ett skolprojekt där dem ska göra en podcast som ska handla om psykisk ohälsa med inriktning anorexi, och i den podcasten ville dem ha med mig. Så dem intervjua ju o spelade in mig via Skype. Den blir förmodligen färdig i slutet på december, så inte så länge kvar tills man kan lyssna på den vilket jag verkligen ser fram emot. Men förutom allt det här så blev jag även i Oktober inlagd på psyk igen, pga för mörka tankar och extrema självmordstankar eftersom att jag just då bara såg enbart mörker. Behandlaren skickade mig till psykakuten där dem bedömde att jag skulle läggas in. Så jag blev även den gången precis som i augusti inlagd i ungefär 6 dagar. Men när jag sedan blev utskriven så började det gå väldigt mycket framåt igen, förutom att trauma bearbetningen har utlöst mer flashbacks än vanligt. Men i det stora hela så går saker och ting väldigt mycket framåt för mig när det gäller mitt mående och det känns verkligen såååå skönt! Jag har verkligen lärt känna mig själv som person så otroligt mycket det här året. Jag är inte lika osäker på mig själv som tidigare och jag vet mer nu vem jag själv är. Jag vet vem jag vill vara och jag vet vad jag vill med framtiden. Så jag står mer rakryggad nu och detta året har helt enkelt varit väldigt lärorikt för mig och jag ser fram emot att se vad 2018 kommer ha att erbjuda. Jag har beslutat mig för att aldrig någonsin ge upp. Jag ska kämpa in i det sista för o kunna bli fri från både min psykiska ohälsa och anorexi. För även fast jag aldrig kommer kunna bli den jag en gång var pga alla hemskheter som jag tvingats utstå så ska jag ändå kunna slå mig helt fri en vacker dag, jag ska stå här som en lycklig vinnare fast med livserfarenheter i bagaget. Det är värt att kämpa, det är värt att kämpa för o kunna ta sig dit man vill - för är det något jag lärt mig så är det att det hjälper inte att ge upp. Att ge upp löser inga problem och jag vill dessutom inte att dem i min närhet ska få lida. Han som förgrep sig på mig ska dessutom inte få knäcka mig något mer. Han ska inte få mig till att falla så djupt ner igen. Inte dem som mobbade mig under grundskolan heller för den delen. Jag är så mycket starkare nu för tiden och jag ska aldrig någonsin ge upp. Jag ska kämpa för både min skull och mina anhörigas skull, och jag ska även kämpa för min lillebror. Varje steg och varje andetag som jag tar ska vara för honom.