Tick tack

Tiden går framåt men jag står still. Så känns det i alla fall trots behandlare som säger att allt går jättebra och att det är jättebra kämpat osv. Idag träffade jag överläkaren som var väldigt skarpögd kändes det som. Trots att jag alltid visar en samlad yta utåt så märkte hon mitt kaos inom mig. Hon såg mig, mitt trasiga jag, så nu har jag fått ett litet hopp om att kanske kunna få bli den person jag vill vara, den som inte sätter käppar för sina egna ben. Hon såg det splittrade jag och kunde se varför jag blivit så splittrad. Hon såg trots mitt lugna utåt hur jag kämpade för att behålla kontrollen. Jag var så nära tårar nästan hela samtalet. Vi snuddade vid saker som så länge varit gömda och inlåsta bakom murar och dörrar. Saker jag aldrig pratat om. Det var dock bland de bästa samtal jag haft. Jag vet lite mer vem jag är, jag har också fått antidepressiva tabletter utskrivna som förhoppningsvis också ska hjälpa mig upp. Hjälpa mig få luft igen och vilja att leva. Inte att jag vill dö, utan mer att jag vill och vill orka mera än vad jag gör just nu. Det är inte bara min övervikt som står i vägen det är min egen hjärna också som blivit programmerad på ett sätt för att kunna överleva. Allt handlar om överlevnad,  man kan anpassa sig till det mesta i livet för att just överleva. Ibland så är det till ens fördel många gånger gissar jag att det är tvärtom till ens nackdel. Det är många tankar som snurrar runt nu i alla fall. En stor fråga är, hur uppfattar andra mig? Vad är det jag egentligen visar utåt? Det här med känslor, jag vet inte riktigt vad jag själv känner och kanske inte kan visa det heller utan det ser ut som om jag inte bryr mig eller liknande....Det får avsluta detta inlägg.