Let it go, Let it go go go.....

Om man ska tro det mesta man läser så ska man inte leva i det förflutna, man ska helt enkelt bara Let it go, som Elsa sjunger. Jag undrar hur många som faktiskt kan göra detta, bara släppa allt och let it go. Leva utan allt det bagage många har med sig. Alla har sitt att leva med och alla tar itu med det på olika sätt.Jag har hittills i mitt liv inte tagit itu med något av det jag gått igenom som barn och vuxen, det börjar bubbla fram dock och vilja bli utrett. Jag vill inte må som jag gör, jag vill inte lägga alla dessa limitationer på mig själv som gör att jag inte kan göra allt jag vill. Jag tror inte att enbart gå ned i vikt kommer hjälpa med det. Jag kommer ändå ha spökena som säger att jag inte är värd det eller att jag inte kan göra det. Att jag inte är bra nog som mig. Jag tolkar gärna in saker genom hur personer pratar eller vilka blickar de ger eller kroppsspråk och drar mig undan för att ge dem utrymme och samtidigt så står jag där själv igen. Den enda som inte lät detta hända mellan mig och henne är min bästa kompis och kanske min enda vän som jag fortfarande har tät kontakt med. Hon kom efter mig när jag drog mig undan. Jag är evigt tacksam för detta! Finns inget värre än att försöka få nya vänner för mig. Jag tror aldrig att jag duger, jag är inte rolig nog, jag skrattar vid fel tillfälle, jag säger fel saker, jag beter mig fel, alla dessa spöken i mitt huvud efter alla år fått höra hur allt jag är, är fel. Jag ler och skämtar, skrattar men när det är slut så finns det inget annat där. Jag åker hem och är själv för jag vågar inte.Let it go, Let it go go go.... låter så fel, så svårt, så himla omöjligt. Det hugger i mig om jag ser någon från min skoltid. Jag tar omvägar så jag inte råkar träffa på någon. Jag tycker det är jobbigt att ens åka igenom kommunen jag växte upp i, där jag förlorade mig själv.Hur ska jag kunna släppa allt detta? Ska man bara låtsas att det inte hänt? Att jag inte varit ett vrak i hur många år som helst men nu ändå mår lite bättre. Kanske har jag blivit bättre på att förtränga eller glömma bort. Tårarna som rinner medans jag skriver detta är inte på låtsas, jag har spärrar jag måste kämpa emot. Har murar jag måste kämpa mig ut genom. Våga älska, våga leva, våga vara mig. frågan är bara, vem är jag?