Varför jag?

Hon vandrar genom natten som en osynlig vålnad, som ett tomt skal. Hon tittar ner på sina händer som är täckta av jord, jord från en rabatt som hon aldrig kommer glömma. Den mustiga doften av rosor, jord och fimpar som någon slängt i förbifarten. Hon går med släpande fötter, nästan all styrka har lämnat hennes kropp - hon är tacksam för att hon ens orkar stå upp och röra sig framåt. Hon rör sig sakta över döda gator och mörka ljusglimtar, rör sig mot den plats som alltid varit hennes trygghet. Hon kommer fram till porten, plockar upp sina nycklar, låser upp, går in och kämpar med att ta sig upp för de tre små trappsteg som finns mellan henne och hennes lägenhetsdörr. Hon kommer in i sin lägenhet och varenda muskel i kroppen säger till henne att falla ner på golvet - fast hon kan inte förmå sig själv att enbart luta sig mot väggen och sjunka mot golvet. Hon tar av sig skorna och alla sina kläder innan hon går mot badkaret som hon fyller med hett vatten.Vattnet omringar henne när hon sätter sig ner, välbehövlig värme som tinar upp hennes kalla kropp. Hon tittar ner på sin kropp samtidigt som hon undersöker den med sina såriga händer. Hon ser att ett blåmärke börjat bildas på insidan av hennes överarm. Hon blundar och minns greppet som orsakat det. Hon var på väg hem från en vän, de hade ätit middag och spelat lite spel. På vägen hem hade hon träffat på två män som börjat prata med henne, den ena kände hon lite genom gemensamma vänner. När hon hade försökt gå därifrån hade den ena tagit ett hårt grepp om hennes arm och kastat ner henne på marken.Hon öppnar ögonen som är helt likgiltiga, vill inte tänka på det - försöker förtränga.Hon fortsätter undersöka sin kropp och när hon når sitt ansikte känner hon två rivsår på kinden vilket skapar ett orimligt kaos inom henne - rädslan för att inte kunna dölja vad som skett. Hon minns hur två taggar på rosbusken hon ramlat in i träffade hennes ansikte och hur små bloddroppar börjat rinna från hennes kind. Hon försökte krypa bort men männen hade tagit tag i henne. De höll. De drog. De skrattade. De klädde av henne. Klädde av sig själva. Förstörde henne.Hon lutar sig tillbaka i badkaret och tittar upp i taket. En ensam tår faller ner för hennes vänstra kind. Hon sjunker ner i badkaret, under vattnet med huvudet, och allt blir tyst - helt tyst. Hon tänker att hon kan stanna här under för alltid, det kommer inte skada henne - männen på vägen hem har redan dödat henne. Kroppen lever men själen finns inte kvar. Hon blundar och känner hur all luft har lämnat hennes lungor. Nu återstår bara ekot av ett hjärtslag.Tillslut lyssnar hon på lungornas böner om syre och lyfter huvudet ut ur vattnet för att ta ett friskt andetag. Hon ligger kvar i badkaret i flera timmar, vattnet hinner bli kallt, och låter huvudet bli helt tomt. Alla tankar och känslor försvinner, kvar finns enbart den öronbedövande tystnaden som skänker trygghet. Hon reser sig upp och välkomnar livet, tar ett steg in i en framtid som har förändrats. Hon lägger sig i sängen och medan månen säger "farväl" och solen säger "god morgon" finns det enbart två ord som ekar i hennes huvud: "varför jag?"