Till pappa.

Älskade pappaJag är ledsen, ledsen hela tiden. Även om jag försöker kontrollera det så känns det stundtals omöjligt. Tårarna bara rinner och jag kan inte stoppa det. Jag är ledsen att det har hänt just dig, att det är du som måste kämpa för de få ord som lämnar din mun och för att köra en rullstol med en fungerande arm. Jag vet att jag måste lyssna på läkarna, att allt kan komma tillbaka en dag - men det gör inte att smärtan i bröstet minskar. Jag vet hur jobbigt detta är för dig, hur mycket du hatar det - att inte kunna kontrollera allt som du kunnat innan.Jag saknar dig. Jag saknar att gå på stan och fika, shoppa och bara prata strunt. Jag saknar att gå en runda vid havet, se en fotbollsmatch och äta en våffla ute vid havet. Jag saknar att laga mat tillsammans, se en tråkig film på tv och prata om allt som tyngre - alla problem som blir lättare efteråt. Jag saknar dig, jag saknar min pappa.Du finns fortfarande med oss men det är inte samma sak. Jag kan inte längre ringa dig efter en jobbig dag, jag kan inte heller be om råd på samma sätt. Du har hjälpt mig tusen gånger om och nu är det min tur att hjälpa dig, trots att det gör riktigt jäkla ont att se dig så. Du är ledsen, jag är också ledsen.Du har alltid funnit där för mig, redan när jag var liten och ramlade med min cykel för första gången. Du lyfte upp mig, torkade av mina sår och sa att allt kommer bli bra. Du gör fortfarande det, lyfter upp mig när jag fallit. Jag ser upp till dig, du är min hjälte på alla sätt och vis. Jag vill inte att du ska känna dig ensam, för det är du inte - jag kommer alltid finnas här för dig. Precis som du alltid funnits där för mig. Det är det jag tänker på när jag hatar livet, du har inte gett upp och då kan jag inte heller göra det. Du ger mig styrka att kämpa vidare även när jag är förkrossad.Det skrämmer mig att semestern snart är slut och jag ska börja jobba igen. Det innebär att jag måste förtränga de känslor som ibland har gjort det omöjligt för mig att lämna sängen. De känslor som stängt av kroppen, skapat kaos i huvudet och fått tårarna att rinna tills de tagit slut. De dagarna är färre nu än för två månader sedan, dock finns de där och vaknar till liv när jag minst anar det. Jag är rädd för att trycka bort och förtränga, men om jag inte gör det så kommer jag gå under - det vet du också. Du är den som känner mig bäst, som vet hur jag funkar och som varit med i de mörkaste av stunder. Du har räddat mig när jag inte sett någon mening med någonting, det är du som hjälpt mig att inse att jag inte är helt värdelös - att jag är värd något.Min älskade pappa, min förebild. Ett liv utan dig är otänkbart och jag tackar universum för att de inte tog dig för gott. Dock vet jag hur dåligt du mår, hur gärna du vill göra precis vad du vill och suget efter att kunna säga precis allt du känner. Jag vill att allt ska bli bra, att du ska bli lycklig igen. Du har hjälpt mig att se meningen med mitt liv när jag inte sett den själv, nu ska jag hjälpa dig att se meningen med ditt liv.Jag älskar dig.