Ord som saknas när behovet är som störst.

Klockan är 01.43 och jag sitter på sängen i mitt mörka sovrum. De enda ljus som skiner upp rummet är en gatlykta utanför fönstret och en lampa i rummet bredvid. Toner från en nyfunnen favoritlåt pulserar ut från hörlurarna och in i öronen. Utöver det är det tyst. Helt tyst.Jag stirrar på tangenterna och försöker para ihop dem till sammanhängande ord. Jag tänker tillbaka på alla gånger samma tangenter hjälpt mig att sätta ord på känslor som egentligen varit odefinierbara. Fast precis som orden hjälpt mig så många gånger tidigare så förgör de mig nästan nu. Det är som om länken mellan hjärta, hjärna och fingrar har gått itu - de är utplånade och kvar finns bara halvfärdiga berättelser som inte längre hör ihop. Fingrarna är bara krampaktiga skuggor över bokstäver som inte längre blir till något förklarande och förlösande. Det blir ingenting.Det finns så mycket jag vill berätta, så mycket som nästan förgör mig men som inte är redo för att komma ut. Berättelser som fortfarande är för privata, som inte har växt klart än. Jag känner dem där längst inuti, de har börjat göra riktigt ont nu. Osäkerheten växer då jag inte vet hur länge jag klarar det här, hur länge alla känslor kan vara osagda och inburade som flera vilda fåglar i en mycket liten bur. De behöver komma ut men nyckeln till den guldförgyllda burdörren är borta och det finns ingen reserv. Nu får jag genomlida smärtan av allt på en gång. Det blir såhär ibland, när alla tankar inte riktigt samlat sig än - de svävar runt som ofullständiga refränger utan några verser.Klockan är 15.13 och solen skiner in genom fönstret och förklarar att sommaren ännu inte lämnat oss trots kylans intrång i vinden som börjat omringa oss. Jag läser orden ovan ytterligare en gång och inser att det fortfarande är precis så, precis nu. Det som jag ännu inte kan förklara har börjat växa ännu mer, så pass mycket att det nu är utanför mig själv - som en sköld. Sköldens funktion är dock inte att skydda mot något utifrån utan den kapslar in det som växer inuti - hindrar det från att nå ytan och förlösas i små explosioner likt fyrverkeri. Istället omfamnar det mig och små lätta smekningar sveper över min hud. Smekningarna förändras till små stick som konstant berör huden över hela kroppen. Stick som lämnar osynliga sår efter sig.Jag försöker förklara det för mig själv, se mönster och konkretisera det. Det finns inga ord som beskriver detta, det är två ytterligheter som bekämpar ett krig jag inte är förberedd på. Fast jag kämpar med. Kämpar med allt som vill ut men som ändå vill stanna där inne i tryggheten. Jag vet vad som sker om det stannar inuti, jag har varit med om det förut vilket gör det till en trygghet jag så gärna söker efter. Jag vet dock att allt behöver möta ljuset och det framtida mörkret, tryggheten behöver förflyttas till igenkännbara platser och situationer. Jag blundar och sväljer alla odefinierade ord och meningar samt rädslan som är på väg upp genom strupen. Jag andas. Ett. Två. Tre.Är detta livet? dyker upp som en omedveten tanke och jag känner en hunger inombords - en hunger som söker vidare. Jag klamrar mig fast vid den hungern och möter solens strålar med ett tårdränkt ansikte men med en tillåtelse att låta solstrålarna skina enda in. In där så få saker och människor har fått komma in. Bakom allt som är fint arrangerat och väl genomtänkt. Bakom alla tankar om att vara som alla andra. Bakom muren som alltid skyddat det allra heligaste. Bakom reflektioner av andras uppfattningar.Även om ord saknas när behovet är som störst känner jag något nytt växa inombords, något som får bära själen genom denna period av odefinierbarhet. En dag är de där igen, det känns på ett så tydligt sätt att det inte finns någon tvekan alls. Fram tills dess gör jag det jag gör bäst. Överlever.