naturens under.

Jag tar ett steg, sedan två. Jag står på en avsats och blickar ut mot oändligheten. Luften som når mina lungor är berikande och fri, den skapar ett lugn inom mig. Jag blundar - en sekund, två sekunder, tre sekunder - och försöker ta in allt som slår mot mig. Jag kan inte röra mig, är helt förlamad - jag trodde aldrig att något så enkelt skulle beröra mig på detta vis. För det är enkelt, magiskt, men enkelt.Jag försöker andas, känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. Mina tårar har fallit tusen gånger om på grund av den sorg jag stött på, jag har dock aldrig fällt lika genuint lyckliga tårar som just nu. För jag är lycklig, lycklig och fri. Jag öppnar ögonen och blickar ut över de grönaste av träd som möter det klaraste vattnet som i sin tur möter den blåaste av himlar. Min blick når de ståtliga bergen vid horisonten, bergen som har miljoner berättelser att berätta - beklädda hemligheter som för evigt kommer vila i tystnad. Tystnaden sträcker sig från ringarna i vattnet till snön som ligger som flera små täcken över välvalda delar av bergen. Jag känner hur en sorg slår mot mig, en sorg fylld av uppgivenhet och förtvivlan. Jag tar ett andetag och inser att jag aldrig kommer kunna återskapa detta, varken i bild eller skrift. Denna unika plats kommer alltid vara unik då den aldrig kommer kunna kopieras, inte på riktigt - inte med träsmaken i luften runt en och fåglar som, av respekt för allt det spektakulära, enbart svävar runt i planerade cirklar. En liten svart och vit fågel sitter på en gren i närheten, jag ser hur den betraktar oss - vi som är i konstant rörelse, som sällan stannar upp. Jag ser hur den tittar på oss och värderar, sedan tar den ett litet skutt rakt ut i intet och svävar iväg. En avundsjuka växer inom mig, avundsjuka för att jag inte är lika fri - att jag inte får stanna här för alltid.Jag tänker på allt som hänt i mitt liv, hur meningslöst mycket har varit - att jag lagt min energi på fel saker. Alla mina minnen, allt som en gång krossat mig, det har jag i min famn. Jag går mot kanten där jag står och tittar ner - tittar ner på sjön, träden och djupet ner. Jag lyfter försiktigt mina händer och säger farväl till alla minnen som ligger där - alla destruktiva relationer, mitt hat mot mig själv och paniken över livet. Jag slänger det över kanten och ser det falla mot marken nedan, en symbolisk gest som befriar mig. För denna plats, som jag står på, är magisk och befriande - den skapar frihet. Den gör mig fri. Jag tittar ut över naturen en sista gång och har svårt att andas, skönheten slår mot mig som en oemotståndlig kraft. Jag säger inte farväl, då jag vet att vi kommer ses igen.För hit ska jag igen, om så bara för att se vad som hänt med den lilla fågeln på den enkla grenen bland allt det magiska.