Mystery of love.

Jag ligger på sängen i mitt sovrum som är helt mörkt, jag har inte orkat gå upp och tända lampan - dock avslöjar de små ljusglimtarna från fönstret att ännu en ny dag har börjat. Jag lägger mig på ena sidan och tittar rakt in i väggen medan mobilen piper till. Jag smeker kudden som ligger bredvid mig, för handen upp och ner och känner det mjuka tyget mot min handflata. Jag lyfter kudden och trycker den mot mig. Trycker den mot min bröstkorg som håller på att explodera, mot min mun som vill skrika och mot min nyfikna näsa som tar ett djupt andetag och drar in alla dofter från kudden - så olikt men ändå så igenkännande. Medan jag försöker förtränga den växande paniken inom mig funderar jag på om doften tillhör den som fick mobilen att plinga till för en stund sen. Jag kramar kudden och minns tillbaka till den sista natten jag inte var ensam i sängen, kvällen då jag för första gången började eftertrakta en tvåsamhet. En tvåsamhet med Honom. Jag slår upp mina ögon hastigt och inser att jag slumrat till på sängen. Det är inte längre sängen som bar alla minnen, inte kudden som doftade av en unik parfym som enbart var sammankopplad med en person. Det känns dock som verklighet och jag tar upp mobilen för att se om meddelandet är kvar. Jag inser hur idiotiskt det är och lägger ner mobilen igen. Jag ligger kvar på rygg och tar några djupa andetag och försöker återfå förståendet. Jag inser dock ganska fort att det har varit borta en längre stund - gömt sig bakom någon inre hörnsten i en vrå i själen. Jag stålsätter mig och förbereder mig på smällen, den kommer alltid efter att ett sådant minne lyckats ta sig till ytan. Tankarna fylls av flera tusen polaroidbilder som berättar en hel historia från ett helt annat liv. En del av mig är fortfarande fast i den tiden vilket gör att när verkligheten slår till fylls hela jag av sorg. Sorg jag absolut inte vill känna. Sorg jag måste känna. Om och om igen. Jag är fast i filmen som kallas "Vi" och i hemlighet vill jag inte lämna den även om jag hade kunnat. För utan sorgen får jag inte känna det som kom innan. Den berusande känslan som målade miljoner stjärnor på himlen i olika färger och skapade oändliga regnbågar. Utan sorgen finns inte kärleken. Den kärlek som jag kämpar för att behålla även om jag borde släppa den. Fast jag förmår mig inte att släppa taget. Enbart tanken skapar smärtor i hela kroppen. Han stal en del av mig. Stal och smulade sönder en del av mitt hjärta som aldrig riktigt kommer läka. Fast jag skyller mest på mig själv, jag lät honom. Jag lät honom komma in och ta precis vilka delar han ville, jag ville inte ha dem längre - alla var hans så fort våra ögon möttes. Jag visste det inte då men nu i efterhand förstår jag att det var precis så det var, han förtrollade mig från första stund. Jag misstänker att det inte var medvetet men han gav en del av sig själv till mig också. Den fanns där framför mig en dag och jag tog den, delen som för alltid kommer länka samman vår historia. Den som var vacker och smutsig på samma gång, både fin och ful på många olika vis. Fast den var vi. Bara vi.