I keep dancing on my own.

Hur vet man när man tar det sista andetaget i en tillfredsställande värld? Det andetag som fyller lungorna precis innan marken öppnar sig och försätter verkligheten i mörker. Stabilitet har börjat infinna sig och livet är inte lika avskyvärt som det en gång varit - inte lika förgörande. Det har blivit lättare att gå upp på morgonen och de minnen som fått känslan av hopplöshet att växa har fördunklats. Att känna sig värdelös är inte längre en vardag, det är en känsla som uppstår allt färre gånger och har blivit till en viskning när kylan drar in tillsammans med mörkret. När ett andetag innehåller allt det och så mycket mer utan att man ens märker det, då gör det ännu ondare när luften från det andetaget tagit slut och kvar finns enbart känslan av förlust. Jag tog ett andetag, det där första andetaget på morgonen när jag precis vaknat, och insåg inte att det var det sista jag tog innan marken öppnade sig - innan mörkret omringade mig och förgjorde alla ljusglimtar som fanns. Hjärtat stannade till - en sekund, två sekunder, tre sekunder - och tårarna föll ner för mina kinder som förlorat all färg. Ibland önskar jag att jag kom ihåg mer från den dagen, ibland önskar jag att jag inte kom ihåg lika mycket. Ett samtal. Ett samtal som förändrade mitt liv. Ett samtal som nästan förstörde hela min existens. Jag minns kanske inte allt men jag minns alla tankar från den dagen -  tankar om tiden som varit, tiden som är nu och tiden som ännu ej färgat livet. Jag försöker, varje dag försöker jag. Jag går upp, klär på mig och gör sådant som förväntas av mig. Jag löser det, tar hand om det mesta och finns där för de som behöver. Jag försöker andas normalt, hindra tårarna från att rinna och agerar på ett sätt som inte kan ifrågasättas. Jag gör det jag måste.Ibland, trots att jag försöker, så kommer jag inte upp ur sängen. Jag ligger i sängen och låter tårarna falla tills tårarna tagit slut. Jag vill inte vara delaktig i en värld som är förgörande, som förrått mig. Det är fysiskt omöjligt för mig att röra mig, kroppen lyssnar inte och tröttheten tar över - dock kan jag inte somna även om jag försöker. Total utmattning har förlamat kroppen men tankarna flyger och skapar ett kaos som jag hatar. Det enda jag vill göra är att ringa världens bästa människa och fråga om han vill ses, ta en fika, gå en runda vid havet, kanske se en fotbollsmatch och prata om allt som tynger. Fast han finns inte där på samma sätt längre. Mannen som alltid funnits där förut, som lyssnat och stöttat på alla möjliga vis.Han har kramat om mig när mitt hjärta krossats flera gånger om.Han har torkat bort miljontals tårar.Han har lärt mig att vara snäll, godhjärtad och tro på mig själv.Han har fått mig att se mina fina sidor, vad jag är bra på.Han har hjälpt mig att inse att jag inte är värdelös.Han har älskat mig för precis den jag är. Helt vanliga Mika.Världens bästa människa finns fortfarande där, dock inte på samma sätt. Nu kämpar han på sitt håll och jag försöker finnas där på alla sätt jag kan, för han förtjänar allt - han förtjänar att få den kärlek som han själv gett. Även om jag önskar att han var samma man som innan det förgörande samtalet så försöker jag vara tacksam för den tid jag får med honom, trots att det gör ont enda in i själen att se honom såhär.Enda sedan dagen som jag inte riktigt minns men som jag ändå minns för väl så har jag kämpat och varje del av kroppen kämpar för att hålla ihop - för att inte falla isär. Oftast funkar det, oftast skulle ingen kunna se på mig att något är fel. Men ibland kommer jag inte ens upp ur sängen, strupen stänger sig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det händer när jag minst anar det, när jag tror att jag har läget under kontroll, när jag är mitt uppe i livet och behöver få allt att fungera. Total kollaps, förgörelse, saknad och sedan försöka hitta tillbaka till verkligheten. Den vardagliga rutinen som börjat prägla min verklighet.