Höstens föränderliga vindar.

Från en halvkylig fåtölj syns livet utanför fönstret. Ett liv fyllt av träd, buskar och vind som tillsammans avslöjar att sommarens sista solstrålar förvandlats till höstens milda början. Löven som kämpar emot den halvkalla vinden har börjat gå från klara gröna färger till att skimra i gult. Stundtals orkar inte alla löv hålla kvar utan följer med i vindens dans för att sedan landa på den fuktiga gräsmattan. Hösten gästspelar inte längre som bakgrundssångare till sommaren, hösten har tagit sig förbi och är nu huvudnumret på scenen som är året. Ett år som konstant är i förändring, som går framåt - mot något nytt och ovisst. I fåtöljen sitter jag och följer filmen som utspelar sig utanför fönstret. Ser hur livet, som alltid, är på väg mot något annat. Det är aldrig stilla, eftertänksamt eller på paus. Varje sekund rör sig i en riktning framåt, aldrig bakåt eller i sidledes. Det är det som är livet - det är en början och ett slut. Vägen mellan dessa är rörelsen i varje sekund, minut, timme och dag. En rörelse innehållandes mikroskopiska organismer som samspelar i olika konstellationer under olika tider. Utanför fönstret börjar hösten ta plats, i all dess prakt och färger skapar sommaren utrymme och backar sakta undan. Med hösten kommer sådant som känns igen men som ändå är nytt. Även om hösten hälsat på tidigare är det ändå en ny upplevelse varje år, ingen höst är identisk med de andra som varit. Det är en oundviklig förändring där det handlar om att följa med i flödet. Trots visst motstånd måste man bara det, hänga i och hänga med.Inombords växer något, en mur vars enda uppgift är att skydda mot sådant som hjärnan anser är farligt. Förändring. Nytt. Framtid. Alla tre lika livsfarliga enligt hjärnan. Samtidigt som hösten blir allt mer synlig blir muren större. För även om allt runtom befinner sig i konstant rörelse känns det som om jag står still. Fast i cement som torkat för fort står jag och betraktar hur allt omkring snurrar. Vinden får håret att dansa runt huvudet samtidigt som cementen sluter hårdare runt mina ben. Kampen övergår till uppgivenhet när all energi tagit slut - kvar står jag.Plötsligt tar en fast hand tag i min högra hand, en hand som sprider värme i hela min kropp - en hand fylld av hopp. Sedan tar en annan hand tag i min vänstra hand, en hand bestående av kärlek - en hand fylld av omtanke. De gör sitt bästa, ger energi och något mer - något som får kroppen att vilja kämpa. Fast cementen är orubblig trots kraft från en hel folkmassa - inte ens en millimeter ger med sig. Jag tittar ner och ser hur mönster skapas i cementen, som om någon använder en pinne och skriver bokstäver lite klumpigt. Bokstäverna blir ord som slår mot hjärtat i full fart. Ord som förgör på ett nytt sätt, som skapar skam inuti. Jag släpper händerna som håller två stadiga tag och stannar upp - insikten att rädsla skapat cementen frambringar en inre storm. Stormen växer samtidigt som förståelsen växer med den. Även om allt annat förändras är jag kvar, kvar i sådant som vägrar släppa taget. Fast när jag tänker efter är jag osäker om det är minnen eller jag som vägrar släppa, det är mer som en fäktningsmatch där ingen gör första utfallet med risk för att matchen ska vara över. Om jag följer livets flöde gör det även att jag behöver säga farväl till sådant som jag inte är helt redo att släppa. Det är den naturliga livscykeln - jag har dock tagit en paus från den. Fast jag försöker. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Även om det inte alltid går ser jag hur orden, ett efter ett, suddas ut och ger benen lite rörlighet igen. Idag är jag inte där, inte imorgon heller, men en dag. En dag är jag tillbaka med hösten och följer med i dansen som vinden frammanar. Det är bara inte idag. Men en dag.