Heartbeat.

Hon springer in på sitt rum, stänger dörren och låser den. Hon lägger sig på sängen, tar fram sin mobil och hörlurar, startar spotify och försöker stänga ute allt annat ljud. Håkan Hellström ekar i öronen och lyckas nästan stänga ute alla ljud - dock hör hon rösten på andra sidan dörren. Rösten som skapar tårar i hennes ögon, som får hjärtat att stanna till då och då. Detta är inte första gången en kväll slutar såhär, hon borde vara van, men det gör lika ont denna gång. Ilskan på andra sidan dörren försvinner och hon vet vad som väntar, hon vet att hon kan lämna rummet om någon timme när det är helt tyst utanför dörren och det inte syns något ljus längst ner mellan dörr och golv. Hon visste att det aldrig skulle sluta med fysisk smärta, det hade aldrig hänt och skulle aldrig hända - inte från någon annan i alla fall. Dock kunde hon önska det ibland, då orden gjorde mer ont än den fysiska smärtan. Hon hade både yttre och inre ärr som kunde bevisa det. Kvällen hade börjat som vanligt, de satt och åt efter en dag i skolan och på jobbet. De pratade om allt som hänt och skulle hända. Plötsligt fälldes en kommentar som krossade hennes inre. Den kom så plötsligt att hon inte var redo, hade hon varit redo så hade hon kunnat hantera det på ett annat vis. Men denna gång gick det inte och därför gick det för långt, det var därför det slutade med att de stod och skrek på varandra i köket - båda sade ord som de menade men som förgjorde den andra. Tillslut hade hon inte orkat mer, hon hade bara vänt sig om och gått in på rummet. Hon hade stängt dörren direkt och låst eftersom hon visste att alla problem skulle följa med in i rummet annars. Detta var inget unikt tillfälle, detta var nästan varje kväll - dock överraskade det henne fortfarande.  "Jag tror du grät och sa: först skratten sen de där tårarna"Musiken flödar och bygger en mur mellan henne och verkligheten. Hon är tacksam för att det känns som om någon förstår. Hon känner inte sig lika ensam längre, inte när musiken handlar om henne och till henne. Hon försöker tänka tillbaka på en tid som skänker hjärtat glädje. Hon vet att kvällens bråk aldrig kommer kunna suddas ut från hennes själ, men varje gång kämpar hon hårt för att försöka. Värdelösheten hänger konstant över henne och skapar mörka tyngder som hänger från hennes axlar.  Varje dag är hon tveksam till om hon orkar bära dem, men hon gör det plikttroget - vandrar runt som ett nedtyngt skal bland alla andra. Ett skal som gör allt för att inte synas, som gömmer sig bakom tysthet och en osynlighetsmantel av utanförskap. Mobilen ringer och skärmen visar att det är Ljuset som ringer. Ljuset som lyfter en del tyngder åt henne ibland, Ljuset som gör livet meningsfullt igen. Hon svarar och de pratar länge om allt och ingenting. Även om Ljuset är hennes allt så kan hon inte säga sanningen, hon kan inte berätta hur dåligt hon mår. Hon kan bara vara, tiga och låta bli att lägga hennes bördor på någon annan.  Ingen bryr sig ändå.Efter en halvtimme säger de god natt och hon lägger på. Hon ligger på sängen och hatar sig själv. Hon förstår varför det blir bråk, hon förtjänar det. Hon är inte tillräckligt bra, inte tillräckligt smal, inte tillräckligt smart och ingen tillräckligt bra dotter. Hon saknas för mycket, hon är defekt. "Och jag vill ha dig för gamla tiders skull, du betyder inte allt men det blåste aldrig kallt - du var solskenet och jag var ensam"Sakta, med musiken i öronen, somnar hon. Hon drömmer om dagar som varit, är och ska komma - om ett liv som hon tänker skapa för sig själv.