Handen i fickan fast jag bryr mig.

Kvällen övergick till natt för flera timmar sedan och mitt huvud snurrar lite mer än vad det borde. Jag går ut från byggnaden för att ta luft och njuta av stjärnorna som för första gången denna höst visar upp sig. Ett andetag. Två andetag. Det burrar till i min väska och jag tar upp min mobil som, trots tidigare planer, har varit väldigt tyst under kvällen. När jag tittar på skärmen så stannar tiden, pausen varar i flera sekunder - det känns som en halv livstid. Hjärtat börjar slå allt snabbare och en svettdroppe rinner från nacken, ner över ryggen och träffar min klänning. Med skakiga händer låser jag upp mobilen och stirrar på de tre enkla orden som rör upp och komplicerar så mycket. "Jag saknar dig." Jag hade aldrig varit saknad, aldrig varit den som någon tänkt extra länge på och som undrat vad jag gjorde i just den stunden. Jag hade alltid varit den mellan raderna, som aldrig syntes om man inte lade lite extra tid på texten. Analyserade och bearbetade orden för att nå något som inte är sagt - som fanns där bakom orden. Jag var den som ingen såg på mer än en gång, som ofta försvann i mängden. Något som jag trivts med i nästan tjugotre år. Nu saknade någon mig. Mig. Jag försöker svara med darrande fingrar och även om det inte är många ord som skrivs så slutar det med att vi ska ses - så som det ofta slutar. Jag hade lovat mig själv att inte falla för hjärtats längtan, men jag visste redan innan jag gjorde det löftet att det skulle vara för svårt att hålla.Så nu går jag genom en stad fylld av människor och musik. Musik som skapar tillfälliga flyktvägar, nattliga vägar som lovar så mycket - dock vet alla att det enbart är för natten. Så de dansar som om de aldrig kommer få uppleva morgondagen. Jag har varit med om det många gånger, under några få nattliga timmar har jag blundat och följt med musiken mot oändliga höjder. Men dagen efter var det alltid de djupaste av dalar som nästan förgjorde mig - därför följde jag sällan musiken på samma sätt längre. Jag stannar till vid ett hörn där två obetydliga gator möts, senare förstår jag att jag aldrig kommer glömma just det hörnet hur gärna jag än vill. Nu står jag och väntar på något osäkert, ett kort i en kortlek som jag inte känner igen eller kan tyda. Plötsligt ser jag hur någon närmar sig och mitt hjärta stannar till. Jag känner igen det blonda håret som står åt alla håll, de blå ögon som blir framträdande när han går förbi en lampa i ett fönster, de långa armarna och läpparna som jag minns allt för väl. Han når fram till mig innan jag har hunnit ta in hela honom. "Hej." Så enkelt men samtidigt så betydelsefullt. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag försökt minnas hans röst, alla ord som sagts - både riktiga minnen men också de minnen jag byggt upp genom önsketänkande. Jag hade intalat mig själv att det inte fanns något där, att mina känslor hade följt med sommaren när den försvann för att göra plats för hösten. Det kan ha varit världens värsta lögn. Nu står jag och stirrar in i de blå ögon som känner mig bättre än någon annan men som egentligen inte känner mig alls. Den tanken förgör mig nästan så jag trycker bort den. Medan jag stirrar på honom med beundrande ögon så säger mitt hjärta till min hjärna att han kan krossa oss igen, det gör inget - vi har överlevt en gång och vi kan göra det igen. Allt för att få vara en del av den kollektivitet som jag saknat tills tårarna tagit slut. "Till dig eller mig?" Orden låter så otvingade när de lämnar mina läppar. Jag vet varför. För jag har redan förlikat mig med mitt öde. Det öde som kommer göra att jag ligger vaken i flera nätter och undra vad som gick fel. Det öde som kommer göra att tårarna rinner dagligen i flera veckor, nästan månader. Det öde som nästan kommer förgöra mig inifrån och ut. Men jag bryr mig inte, jag låter det ske.Senare kommer jag ångra denna natt, ångra att jag var så dum - att jag ens gick till det hörnet där två gator möttes. Mest av allt kommer jag ångra att jag vände mig om och började gå bredvid honom mot min lägenhet - någonstans mellan hörnet och min lägenhet så tog han min hand och tryckte till. Det kommer jag ångra mest, att jag inte hade handen kvar i fickan fast jag brydde mig.